Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pehr Hoffvenius (1859)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans personlighet, utseende, kroppsliga egenskaper och
umgänges character skildras af Boberg ungefär pä följande sätt Han var
af något mer ån medelmåttig längd, var starkt byggd, och hade en
rask gäng. Hans ansigte var friskt och vackert, hans här ljnsgnlt
och hans målföre starkt Han talade med ledighet var hemmastadd
i cathedern och en käck dispntator. Han var i umgänget vänlig
och glad, men hade ett hastigt lätt retadt lynne. Genom sin flitiga
utöfning af medicinen förvärfvade han sig förmögenhet var, såsom
Boberg säger, en behållen man, och qvarlemnade sin familj i
välstånd. Haus helsa var god och jeron ända till emot slutet af hans
lefnad, ty i sednare hälften af 1681 böljade han att besväras af
podagerkänningar, hvilka gjorde hans lynne otåligt I påskhelgen
1682 angreps han af en feber, sannolikt af rheumatisk character,
hvilken väl efter någon tid gaf sig, men sedan recidiverede med
svårare symptomer och slutade med döden d. 23 Maj 1682. Att
hans död väckte allmän sorg och saknad, men isynnerhet hos
ungdomen, som mycket älskade honom, säger Boberg med mer
deltagande än vanligt När man åter med detta specialfactum af
Hoff-venii död sammanställer den ofvanföre omtalade sqvalleranecdoten
om hvad han skall hafva yttrat på sin dödssäng, synes mig den
uppgift, den sednare innehåller, vara alldeles falsk och lögnfull. Ty
Hoffvenius var för stor läkare, att härleda den feber, som slutade
hans dagar, ifrån de orsaker, hvilka uppgifvas i sqalleranecdoten.
Yid förnyad genomläsning af Bobergs berättelse, finner jag icke heller
det han säger, att orden blifvit yttrade på dödssängen. Det är
således troligt, att om anecdoten har någon historisk grund, måste
dess innehåll blifvit saminanletadt ifrån ord, som Hoffvenius yttrat,
under det han hösten före sin död hade podagerplågor och af dem
försattes i dåligt lynne. Det är i sådana förhållanden, som man
talar allehanda oförståndigt tyg, på hvilket ingen vältänkande bör
lägga någon vigt. Jag har således förr ansett anecdoten förtjent
blott af glömska. Men jag har i sednare !’der lärt mig, att inse
dess verkliga märkvärdighet Den vittnar nämligen om sqvallrets
magt öfver tänkesättet i vårt land. Här berättas först en anecdot,
hvilken tydligen är gjord- och, såsom n>& är sagdt saromanflickad
af strödda yttranden af Hoftvenius, under det hån var i ett sjukligt
och af plågor uppretadt lynne. Sedan tillägger jargonen, att han
yttrat dem på sin dödssäng, förmenande att lögnen derigenom skulle
få en prägel af högtidligt uttalad sanning. Det är dock förfärligt,
att sqvallret skall våga kränka dödssängens helgd, ocb just då det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
