Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sydenham. Ett bidrag till medicinens culturhistoria (1845) - Sydenham och Forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dighet. Men man kan i ljusare Ögonblick någon gång öfverlemna sig åt
ett anande bopp om deras återförening till gemensam verksamhet, och om
den konstens högre fulländning, som derigenom kan förberedas, och vi
vilje tro, att detta hopp icke skall bedraga, ehuru mörka äfven de
dimmor äro, som nu lägga sig emellan den derefter längtande skådarens
blick och dess föremål Den presterliga medicin, hvarom nu är
fråga, bar någon likhet med sjukvården i Æsculapii tempel och det
är verkligen endast denna, med hvilken hon i något afseende kan
jemföras. Äfven Æsculapiitjensten var psychiatri och sökte således
att öfvervinna sjukdomen genom den högre själsverksamhet, hvars
framkallande utgjorde dess närmaste syftemål. Men de skilja sig
ifrån hvarandra genom olikheten af de själskrafter, på hvilka hvar
och en af dem sökte verka. Æsculapiitjensten vände sig emot
pro-sopopeen eller bilderalstringen och ville åstadkomma sjukdomens
botande, dels omedelbart genom sömnens och drömmens magt dek
medelbart genom de medel, hvilka man trodde at den sednare blifva
uppenbarade, och den hyllade således den magiska läkekonstens princip.
Den Christligtpresterliga medicinen åter vände sig emot själens
innersta kraft, tron och den dermed nödvändiga sammanhängande
absoluta vördnaden för lifvets heliga ursprung, och hade den förtröstan,
att i samma mån sjuklingens hela medvetande deraf
genomträngdes, skulle lifvets derigenom förböjda kraft segrande ingripa äfven
uti hans kroppsliga varelse *). Den pbychiatri, som i nyare tider
*) Medicinens egne historieskrifvare hafva, af lätt begripliga skål,
dels med stillatigande förbigått, dels med det hån, de tycka sig kunna
rigta emot vidskepelsen och således äfven emot religionen, hvilka de
vanligen anse såsom varande nära nog ett och detsamma, blott i
förbi-gående anmärkt denna medeltidens presterliga medicin. Men en nyare
po-htisk häfdatecknare, måhända den ryktbaraste af de berömda män, hvilke
i den sednaste tiden framträdt i Frankrike, nästan s&som antesignaner för
denna forskningsgren, yttrar sig derom på följande sätt. »Les médedns
ne manquerent point au royal malade, (Charles VI) mais ils ne Jirent
pas grand’chose. Oétaitdéjä comme aujourd’hui, la médecine
matéri-aliste, qui soigne le corps sans se sonder de l’åme, qui veut guérir le
mal physique sans rechercher le mal moro/, lequel pourtant eet
ordinaire-ment la cause premiere de Vautre. Le moyen åge Jaiscdt tout le contraire;
il ne connaissait pas toujours le remedes materiels; mais il savait å
mer-veille calmer, charmer le malade, préparer å se laisser guérir. La
médecine se faisait chrétiennement, au bénitier méme des églises. Souvent
on commenqait •par confesser le patient, et Von connaissait ainsi sa vie, ses
habitudes. On lui donnait ensuite la communion ce qui aidait å réta&Ur
Vharmonie des esprits troublés. Quand le malade avait mis bas la pas*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
