Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En blick på Linnés minne (1856)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
följd deraf år blomningen, som utgör alstringsprocessens första act,
en uppenbarelse af Gud, omedelbart utgående ur hans oupphörligt
fortfarande skapande verksamhet. Deraf följer äfven att den timliga
varelsen år product, absolut beroende af den verksamhet, af hvilken
den uppkommit, osjelfständig och förgänglig, ben varder till stuft.
“In humum abit“, säger Linné i slutet af det första utkastet till
Systema Naturæ.
Men Linneanismen kommer genom denna sin grundtanke uti en
indirect ehuru icke diréct opposition till en verldsåsigt, som
åtminstone ännu har högre rang än hylozoismen; och denna är den
theo-logiska. Den theologiska dogmeläran inskränker skapelsens factum
till ett begränsadt tidskifte, till ti dagar, dä den strängt vidhåller
den Mosaiska kosmogoniens bokstafliga lydelse, och om, såsom det
någon gång af enskilde skriftställare blifvit försökt, den godtyckligt
utvidgar dess inre mening, till ti, tiOO, tiOOO år o. s. v., bibehåller
den dock äfven då idéen af ett begränsadt tidskifte, och Guds
förhållande till den en gång skapade verlden uppfattas af densamma
icke såsom skapande och fundamentalt, utan blott såsom relativt.
Den uppfattar Gud såsom verldens styresman, vårdare,
upprätthål-lare, återställare o. s. v., men dess skapare har han upphört att vara.
Guds verksamhet i afseende pä den organiska verlden (ty i afseende
på menskligheten gälla andra mystiska läror, på hvilka jag nu icke
kan hafva något afseende) anses vara bemedladt antingen genom
kosmiska magter, solen, månen, cometerna o. s. v. eller genom
elemen-tarverldens krafter. — Då inom den organiska verlden födelse och
död, vardande och undergång äro obestridliga facta, återstår för den
vetenskapliga betraktelsen, då den erkänner den theologiska
skapelseläran, ingen annan utväg än att antaga, det verlden numera alstrar
sig sjelf. Detta är åter hylozoismens grundtanke, och når denna
grundtanke blir fullständigt utvecklad, är steget lätt till förnekelsen
af skapelsens verklighet, äfven i den inskränkta form, theologeme
för densamma bestämma, eller till den fullständiga hyllningen af
pan-theismens verldsåsigt. Nu har åter religionens magt genom
Chri-stendomen trängt så djupt in både i tänkesättet och samhället, att
detta af den vetenskapliga con^eqvensen obestridligt fordrade steg
icke kan af någon vågas utan att antaga hädelsens form. Det är
derföre ganska få, som i de sednaste tiderna vågat taga det, ty “die
Jungheglinge** hädade väl käckt, men de voro icke i sträng mening
vetenskapsmän. De flesta af hylozoismens verkliga tänkare våga
der-emot icke att följa Spinozas exempel och i likhet med honom full-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
