Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afskedshelsning till lärjungar och studiikamrater (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur en djup och aningsfull theoretisk världsåskådning, äro
Hippocra-tes 5 6), Sydenham 7), Boerhaave 8), Hunter *) och Rett ,0).
män anatomiMen det är icke p& denna speciella förtjepst såsom
anatom, som jag nu fäster afseende, utan pft hans genialiska
physiolo-giska idéer, hvil ka han egentligen uttalade i en liten skrift., Kecherches
sur la Vie et la Mort. Dessa idéer äro icke fullt utvecklade och nian
skulle nästan kunna kalla dem blott för aningar, men de hafra
dook haft en djup inflytelse på physiologiens vetenskapliga
åsig-ter, så länge hon ännu verkligen innehöll några sådana. Jag minnes
med en innerlig tacksamhet, som fortfar ännu, den väckelse jag i min
ungdom erfor genom flere gånger förnyadt studium af denna skrift. Jag
hyser den öfvertygelsen, att om en längre lifstid blifvit Bichat
förunnad, och han varit fri ifrån det själslyte. som i allmänhet utmärker
hans landsmän och hvilket består i brist på tålamod, att låta tanken
fullständigt utveckla sig och mogna, innan han uttalas, skulle han blifvit
physiologiens och den theoretiska medicinens mest lysande namn. Man
tyckes hafva skäl, att vid hans minne uttala ett varningsord till de
unga män, som hafva ett rikare inre och i följd deraf en högre
bestämmelse lör culturens framtid, att de, när de märka, att deras inre andliga
lif slår ut i knopp och blommor, de icke skola slita dem utur bröstet p&
sig, för att antingen sätta dem utanpå rocken, på det hopen må gapa
derpå, eller så dem ut i allmänhetens tänkesätt, i hopp att de der
skola slå rot. Blommor gro icke, de må vara huru vackra och prydliga
som helst.
5) Att uppfatta vexelförhållandet eller den speoialform deraf,
hvilken kallas polarspänning, såsom det ursprungligt bestämmande i
lifs-processen, är väl obestridligt falskt, och till och med den chemiska
åsigten, som utgår ifrån neutralisationsacten, fattar frågan djupare. Det
oaktadt har polaritetsbegreppet genom lifvet beherrskat Kiesers
allvarliga, ät sjukdomsprocessens faetum ihärdigt rigtade meditation. Han har
derjomte för vexelförhållandets faetorer bibehållit de temligen olämpliga
benämningarna af positiv och negativ, och derigenom gjort
framställningen af sin åsigt förvillande. Hvad han kallar den positiva sidan af
lifs-processen, blir derföre hos honom, såsom hos Stahl, reduetiviteten,
hvaremot sjclfva uppkomsten af organismens materiella subtrat under
ordnas begreppet om det negativa, hvilket åter säges bestå i
assimilation och således icke kan vara ursprungligt. Vid utvecklingen åter af
assimilationens begrepp stadnar han slutligen i föreställningen, att lifvet
beror af en yttre nödvändighet, är ett tvångstillstånd, hvars väsentliga
inre grund är Ubellum omnium in om nes. *4 Men oaktadt jag icke kan
undgå att anse hela hans åsigt både af lifvet oeh sjukdomen för en
förvillelse, måste jag dock med vördnad betrakta en man, hvars hela
lif ända upp emot det åttionde året varit egnadt åt allvarliga studier
till utredande af biologiens och pathologiens hufvudfrågor. Denna trohet
uti den vetenskapliga forskningens tjenst är vördnadsbjudande, och mig
veterligen är ibland vår tids af allmänheten kända läkare ingen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
