Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herr Vickberg och galne Johnsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johnsson gärna hade varit utan. De gjorde honom till
en dålig människa. Det var icke det, att huvudet
värkte, att magen brände, att hett vatten bubblade
i bröstet, att knäna skälvde och ryggbasten sved
som piskad av nässlor - det var inte det som var
värst. Men hela livet fick ett svart flor över sig,
förflutet och tillkommande. Och icke såsom skulle
livet ha tett sig som en sörjande kvinna, hur
gammal och ful som helst. Nej, det var icke bara
sorg och elände, det var på samma gång
löjlighet, vidrighet, klumpighet. Det var som en smutsig
gammal sugga, kring vars knorriga svans en
spjuver bundit en krusflorsrosett. Det var, vad
Johnsson fann i botten på Liter-Pelles besk. Ett
obeskrivligt sorgligt och tungt humör, som räckte
till nästa omgång beskar. Och under tiden var
Johnsson en dålig människa, som talade illa om
alla och envar, som spridde alla dåliga rykten
och som svetsade ihop elaka lögner så kvickt
och ledigt, som om han stått i mästersmedens
egen rödglödande smedja.
Då fanns det varken man eller kvinna, som
gick fri, varken barn eller fä, varken död eller
levande. Endast Vickberg. Det kunde ju ha varit
både ett och annat att säga om Vickbergs hemliga
arbete. Men Johnsson teg. Man skall icke smutsa
i eget bo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
