Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Abraham hörde rösten, slöt han; ögonen och
suckade. Han kände, att något stort obehag skulle
gå över honom. Det måtte vara bestämt av evighet,
tänkte han, och det kan icke ändras.
Men när hon ingenting sade, slog hani upp
ögonen. Då såg han, att hon arbetade, att det
arbetade inom henne, att det arbetade i hennes strupe
och i hennes ansiktes muskler.
Tyst, å för Guds skull, bad han, innan hon ännu
sagt ett ord. Det löste. Hon skrek till.
Du! skrek hon. Tror du inte, jag vet! Tror
du inte jag vet! Att hon är inne på ditt rum om
nätterna!
Hon fortsatte att skrika, än snyftande oklara ljud,
än ord. Men han förstod icke orden. Det var ett
trolleri, en besvärjelse. På alla sidor dök det
upp ansikten, fram ur häcken, upp ur diket, fram
om husknutarna. Häpna, stirrande, illvilliga, elakt
glittrande ögon.
Abraham strök sig över pannan och reste sig.
Vad är det du vill? Jag förstår inte, när du
skriker så där.
Hon fortsatte att skrika. Och nu såg han, att
hon var ful.
Men människorna kommo närmare, arbetarna,
madammerna med sina små och sina
matsäckskorgar, hela skaran av ungar, de slogo krets kring
bänken och höllo vakt.
Abraham vände på huvudet för att se, om han
hade ryggen fri. I detsamma träffades han av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
