Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
sort som den, vilken nu hostar och jämrar sig på
scenen! Helen hade förebrått honom gäspningen,
icke kyssarna, icke bettet. I ny belysning ser han
den framräckta handen, ögonglöden, ansiktets
krampaktiga muskelspel. Resultat: en sensuell, ung
dam som roar sig med en inskränkt, ohyfsad men
ståtlig pojke, eggar sin sinnlighet med honom för
att slutligen suga sig fast ur stånd att släppa
honom.
Och detta är hans Helen?
Han måste titta på henne, se hur hon ser ut.
Han vände sig mot Helen i det han drog upp
överläppen lik en hund som »morrar tyst». Vad han
fick se var ganska märkligt och tycktes bekräfta
sista ledet i hans tankeföljd. Helen hade lagt armen
kring sin lilla grannes liv. De sutto något
framåt-böjda, tätt sammantryckta, ja, med kind mot kind.
Tårarna runno, kropparna skakade i gemensamma
snyftningar, ögonen stora, oavvänt riktade mot
scenen. För den opartiske åskådaren liknade de
mest ett par töser, som gått vill i skogen och nu
dödsskrämda, sammantryckta i ett gömsle
bevittnade trollens förfärliga lek.
Orsaken till denna förtrolighet var inte konstig.
Den lilla kokötten hade helt plötsligt sjunkit
samman just som då en alltför svag blomsterstängel
sviktande segnar under biets tyngd. Kanske såg
den bleksiktiga, smalbröstade flickan i skådespelet
ej blott en poetiskt förskönad bild av sitt fattiga
liv utan ock en profetia om sin död. Helen grep
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
