Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
henne kring livet helt enkelt för att hålla henne
uppe på stolen. När hon åter skulle släppa sitt tag,
slog flickan armen kring hennes hals, jämkade sig
intill henne. Helens första impuls var att göra sig
lös. »Systerskapet» höll icke riktigt provet! Den
där lilla varelsen hade vandrat ur den ena liderliga
famnen i den andra och själva dess barnsliga
spädhet snarare ökade än minskade motviljan. Å andra
sidan var hon sannerligen ohjälpligt och ömkligen
ensam, kokötten, bland dessa hundratals människor,
som kvedo och begräto hennes öde - på scenen.
Helen behöll sitt tag och sin ställning, likväl
alltjämt icke utan en viss fysisk motvilja.
Jonas, ledd av sina tankar, såg någonting helt
annat. Här satt den - enligt hans konstruktion -
sensuella flickan och avnjöt i vidrig sentimentalitet
en osund pjäs, och icke nöjd med denna sensation
förstärkte hon den genom att ty sig samman med
en slinka. Det var sensualism så att det förslog!
- Likvisst var pojken inte dum. Han borde ha
förstått, att det var Helens goda hjärta som
förmådde henne att sluta sig till en »olycklig like».
Det är troligt att han förstod, men han ville inte
förstå, eftersom det skulle beröva honom en
hämnd. Övermänniskan inom honom reste sig med
stor pondus och utbrast: Olycklig like? Vilket
svammel! Är slinkan Helens like, så är Helen en
slinka. Klarare logik än övermänniskans finns inte.
Dessa båda gråtmilda »systrar» var en vidrig syn!
Han ville resa sig och gå. Men han kunde inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
