Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hotel de Montsoussonge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
nöjd med sig själv och sin dag. Han hade tänkt
utsträcka sin penetensiska vandring ända till
Blockhusudden, men ren vid Manilla skänkte makterna
syndaren självförlåtelse. Han vände, vid gott mod.
Men - Helen? Vad skulle hon säga? I ett slag
blev den mödosamt tillkämpade självförlåtelsen
betydelselös. Han vandrade mot hemmet, han var
särskilt mån om att icke sänka farten, vilket skulle
varit ett bevis på tvekan och missmod. Ack, de
behövde inte bevisa sin existens - de kändes nog
ändå, de funnos där, växte, tyngde. Plötsligt
förstod han att hans »kupp» helt enkelt var omöjlig.
Helen skulle inte tillåta att han sålde hennes aktier.
Hon skulle inte ens tillåta att han sålde sina egna.
Med vilket maktspråk skulle hon hindra honom?
Hon skulle inte använda maktspråk, hon skulle
blott »vägra att tro» honom. Min hjärtans Jonas,
jag vet nog att du inte är i stånd till en så
tarvlig handling. (Tarvligheten började sticka upp
igen!) Denna vägran att tro är ett förfärligt vapen,
använt av en älskad kvinna. Det kan vara kitsligt
att övertyga om sin oskuld; det är kvalfullt att
nödgas bevisa sin skuld. Han sackade farten. Han
ville inte gå hem. Han tyckte att han liknade en
pojke som skickats ut i skogen att binda sitt eget
ris. Utan tvivel - han var brottslig. Han hade
visat sin beskedlige gamle svärfar en rent vidrig
otacksamhet. Han började svettas, vilket kanske
mest berodde därpå att han plötsligt sackat sin
starka fart. Han tog det för ångestsvett och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
