Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paradiset och jaktslottet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
fem år kan de åter råkas för att utbyta rön och
erfarenheter. Samt sluta varandras ögon. Så bör
det bli. För resten har hon varit snäll och
hygglig mot alla människor, gamla och unga, fattiga
och rika.
Sådant och liknande tänkte och puttrade den
självförnöjda frun. Lyckligtvis voro blott väggens
gestalter vittnen till detta fruktansvärda utbrott av
skrytanda. Nu inträdde emellertid gamla Mätta.
Fru Helen rodnade så smått och utbrast leende:
Vet Mätta vad jag gör? Jag skriver vers till Hin
Onde. Den trumpna gamla sa: Han är här nu
igen. - Vem? sporde den leende frun. Hin Onde?
Orubbligt trumpen svarade den gamla: Nej,
Ahl-marck. Han står i tamburen och vill inte stiga
in. Då vet man. Gumman hade i sitt sega minne
inregistrerat en liten omständighet som fru Helen
glömt. Just så ovillig att »stiga in», ohågad att
lämna tröskeln som en strykrädd hund, hade
Girefanten stått den dag han bekände sig saker
till en fatal »glömska». (Samma »glömska» som blev
indirekt orsak till den stora sammanslagningen
Aspafors-Hoby.) Helen oroades en smula av
gummans profetiska uppsyn och Ahlmarcks beteende
men gick tämligen oanande ut i tamburen. Där
stod kolossen vänd mot väggen. Han hälsade
knappt och ingick inte genast i svaromål.
Antagligen fann han det klokt att först låta sin väldiga
lekamens förkrosselse tala om ruelse och elände.
Till sist kom det: han hade förlorat några papper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
