Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mjältsjukan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mjältsjukan.
Så gott som omedelbart efteråt började oron på
allvar. Timme efter timme försökte hon bli den
kvitt. Vad kunde hända? Värsta
risken var att hon kunde bli av
med tjugutusen. Den var obehaglig nog men för
den förmögna frun inte oöverkomlig. Det verkligt,
genuint obehagliga var »att hela saken luktade
bedrägeri». Tanken gav henne rent fysiska
kväljningar. Hon kände sig klibbig och smutsig. Någon
måste hon tala med. Vem? Jonas var i Hamburg.
Och även om han varit hemma, skulle hon inte ha
talat med honom. (Konstaterandet av denna
»omöjlighet» var säkerligen den djupaste orsaken till
hennes oro.) Bror Maxi? Som skulle springa till
sin fru, som skulle springa kring hela stan. Hon
ringde upp Söder 7777. Hennes sympatier för
Corfitz voro näppeligen större än hennes sympati för
Ahlmarck. Sannerligen var inte ödet tämligen omilt
då det ställde henne mellan de båda herrarna.
Hennes känslor för Corfitz värmdes i någon
mån därav att han infann sig genast. Då hon först
i allmänna ordalag talade om någonting mycket
obehagligt, som inträffat - svarade han med ett
lugnt och vänligt leende: Ingenting är så
obehagligt att inte god vilja kan göra det en smula
behagligare. Och god vilja har jag! Orden voro
sympatiska. Något lugnare började hon berätta
händelsen. Hans min förrådde ingenting. Stillsamt och
på tysta fötter vandrade han av och an i
»Paradiset», snodde spetsen av sitt långa svarta skägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
