Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - – bara det får tid på sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
skulle komma till invigningen av barnasylen. Själv
var hon inte road av sånt, fru Helen. Hon skulle
samtidigt resa till Hamburg, lista sig in i Ljuva
judinnans hus - hon rös av en hemsk
nyfikenhet - betitta den store sonens målningar och
smyga sig ut. Bra funnet.)
Hur var det alltså med Pil, behövde han henne?
Nej. Vem behövde henne? Ingen.
Jo, hon behövde sig själv. Bort med tungsinnet!
(Kan inte mamma vara lite lessen någon gång?)
Hon ville inte sitta instängd på en kammare år
efter år och säga: Immer lustig, tummelick, immer
lustig! På begäran (och ogärna) hade Janne
Fagerlind visat henne rummen, där hans farmor - Helens
mormors syster - suttit innestängd i bortåt femtio
år. Vackra, ljusa, glada, vänliga kamrar, fyllda av
en onämnbar fasa. I fönsterkarmarna sutto ännu
gallrens fästen. Blundade man, såg man de klara
rutorna rutade med mörka ränder.
Nu kom Corfitz. Hade gått till fots ända från
stationen till Lanna. Den evangeliske mannen
färdades helst till fots genom bygderna. Småfolket i
stugorna sökte honom och han dem. Lugnt och
värdigt skred han fram, den stora slitna
slokhatten nedtryckt i pannan, prästerligt vit och svart
hela mannen blott med en enda färgklick, en röd
ros i handen, antagligen en vildtelning av
gammal Lannastam. Han räckte den åt fru Helen. Hon
sa: Att det finns rosor ännu! Här är eljest så
kulet och visset och förfallet. Se bara på mitt barn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
