Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - – bara det får tid på sig. - Länge leve de lyckliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
domshem. Han smålog, sa: Allting vissnar, bara
det får tid på sig.
Länge leve de lyckliga.
Äntligen fick hon veta varför Kerrman avskydde
Corfitz. Hon borde egentligen ha vetat det långt
före detta, ty dels hade
Kerrman själv förklarat
saken, dels hade Fagerlind tjatat om den en hel
sommar. Tänker hon efter, tycker hon sig
verkligen minnas att man blött och stött den där
järnvägen i många år. Hon hade inte fäst sig vid det,
hon kunde inte fästa sig vid en järnväg, som inte
fanns. Troligen kunde Sonja sitta i timmar vid
Kerrmans sida och diskutera detta intressanta
spörsmål. Men inte Helen. Först då Corfitz
framlade saken, förstod hon.
Järnvägen, som skulle sammanknyta ett stort
bruksdistrikt med Vänern och havet, hade
planerats redan före sammanslagningen av Aspafors och
Hoby. Efter sammanslagningen begärdes koncession.
Då begärde pastor Corfitz Hansson i landstinget
utredning, huruvida icke här borde byggas
en statsbana. Kerrman beordrade Fagerlind (även
han landstingsman) att motsätta sig utredningen,
men Corfitz segrade. »Saken» växte därpå snabbt
från bygdesak till länssak och vidare till riks- och
riksdagssak. Denna sommar - den sista fru Helen
ämnade tillbringa på Jaktslottet - befann sig
»saken» i sista utredningsstadiet. Emellertid kan
och bör en allsidig utredning ej blott omfatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
