Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Länge leve de lyckliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
bius kom sällan, kanske därför att Archi kom ofta.
Den fräcke catilinaren presenterade sig* för
doktorn-fästmannen som Cissis »vardagsfästman». Fru
Helen grubblade mycket över den där triangeln:
Möbius-Cissi-Archi. Det var intressant att höra
Corfitz’ åsikt, eftersom han följde med sin tid. Han
sa: Jag finner det naturligt och lyckligt. Den äldre
ger henne skatter av klokhet och erfarenhet, den
yngre skänker henne känsla och livslust. För resten
går det alltid så, när åldersskillnaden är stor.
Fru Helen kunde inte undgå att tänka på den ljuva
judinnan och hennes kloke och erfarne beundrare.
Fanns det en Archi i Hamburg?
Corfitz var trivsam. Han var också ståtlig. Det
var rätt imponerande att se den högväxte mannen
i den långa svarta rocken och bredbrättiga hatten
vandra nedför Klöven för att söka sin hjord i
dalen. Fru Helen erinrade sig den dagen - osalig
i åminnelse - då det glada picknicksällskapet från
Lanna och Aspafors mötte den mörke herden och
hans väldisciplinerade hjord av gamla mossgrå
gummor och små barfotahjon. Att leda en dylik
hjord är kanske lika stort som att sitta på ett
kontor och smida planer. Corfitz skröt inte med
sin mission, han talade mycket sällan om den och
om sig själv. Det lilla hon fick veta, måste hon
plocka ur honom. Sällan eller aldrig fällde han ett
ont ord om sina motståndare. Blott vid ett enda
tillfälle gav han luft åt känslor, som visade att det
fanns bitterhet på botten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
