Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Simson i filistéernas våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 —
dem Lügen, i mjuka bolstrar vid en bägare doftande vin
vällustigt famnade deras trosvurna brud. Och unga väp-
nare, som i otåligt mod vågat trotsa sin herre, vredo sig
där under bojornas rassel, under det att heta tårar ström-
made nedför deras håliga kinder. Stönande, längtande
efter frihet och sol, efter ryktbarhet och guld sågo de sina
dagar förrinna utan att ha fått lefva, utan att ha fått göra
ett försök att bjuda ödet spetsen och fånga en flik af dess
lyckomantel att fästa på sin stormhatt. Lika gärna kunde
de ligga kalla och döda under jorden, frätas af maskar
och ruttna bort. Ty aldrig komme de väl mera ut i da-
gens ljus. Därtill var Gyllingkorn, deras forne herre, nu
deras bödel, alltför feg. Ty han visste, att de allesam-
mans älskade den gamle slottsherren, prins Albrecht, och
att, om de en gång blefve fria från sina bojor, de som en
man skulle resa sig för att återeröfra slottet åt prins Al-
brechts söner och kasta Gyllingkorn sjelf i den smutsigaste
grop att bökas sönder af svinen.
Trappa efter trappa visade sig. Allt djupare nedåt
gick vägen.
— Det kunde vara nog nu, tänkte Benranglet, när
han satte foten på det trehundra femtionde trappsteget.
Han räknade dem. Ty i händelse han skulle lyckas fly,
ville han i mörkret ha fullt reda på hvar han befann sig.
Men tornet var djupt, byggdt som det var på sluttningen
af den kulle, hvarpå slottet höjde sig. Och ännu tre trap-
por passerades. Så nådde man en gång, som var så fuk-
tig, att vattnet från vallgrafven i rännilar rann blaud ste-
narne. Ett tiotal steg framåt, och man kom till en dörr,
hvilkens murkna plankor sammanhöllos af starka järnband.
En af soldaterna tog fram en väldig nyckel, stack den i
det rostiga låset och vred om. En stank af rutten halm
och torra exkrement slog emot dem.
— Här bar du din sängkammare tills vidare, svensk!
skrattade soldaten som öppnade.
Benranglet svarade ej, men trädde in i hålan. I den
fattiga dager, som svagt silade in genom en gallerglugg i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
