Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Simson i filistéernas våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121 —
taket, kunde han urskilja ett litet fyrkantigt rum,’där murbru-
ket hängde i Sagor på väggarne och där vattnet sipp-
rade in genom remnor i taket. Luften var så kväfvande
tung och unken, att man knappast kunde andas, stan-
ken, ödsligheten och mörkret så förfärande, att Benranglet
behöfde allt sitt mod för att undertrycka en suck, som
ville tränga sig fram ur hans beklämda bröst. Han var
litet dyster, den gode ryttmästaren, det kan icke förnekas.
Men så var också denna eländiga, stinkande graf någon-
ting annat än att i solsken och klar luft med pampen
höjd och brinnande af stridslust gunga på hästryggen i
vild galopp mot ett fientligt led. Då kunde man slå ett
slag och reda sig ur den värsta fara. Men nu! Bunden,
fängslad, beröfvad sin värja och kväfd under högar af
sten. Hvad var att göral Se tiden an och hoppas på sin
lycka.
— Tag bort banden! sade Benranglet och vände ryg
gen till en af soldaterna.
— Ja, lös fjättrarna på den stackars djäfvulen! Han
kan ändå icke rymma, yttrade den som öppnat.
Man lossade remmarne från Benranglets värkande
armar, kastade åt honom ett glåpord, reglade dörren om-
sorgsfullt och begat sig bort.
Benranglet var begrafen.
Men i högsätet vid det rika middagsbordet, där silf-
verfaten trängdes, och Burgunder och Rhenskt gnistrade
i pokalerna, satt värden, herren till slottet, hans välboren-
het Gyllingkorn, riddare von dem Lügen, och skådade med
välbehag utöfver den hvita bordduken af holländsk dräll.
Hans öga njöt af att se alla upprymda gäster, hvilkas
smicker tände rökelse för hans näsa. Kinderna brunno
heta på damer och riddare. Ögon glänste, röda läppar
logo. Och månget mjukt, rundadt kvinnoknä tryckte under
bordsskifvan menade mot fasta mansben. Och mången
blick af hemligt förstånd, som lofvade sinnlig lycka, utbyt-
tes mellan riddare och dam. Ena långsidan reste sig och
hyllade under ljudeliga »Hochl-rop» hans välborenhet Gyl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
