Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Käringen i hölasset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 146
— Hm! Löjtnanten kände sig icke vidare smickrad.
_ Men, min gode man, återtog Falkenberg, det före-
faller mig, som om ni icke alltid varit lika fattiga som nu?
_ Ack nej, ers nåd! Förut hade vi det mycket bättre.
För en tjugu år sedan, då vi gifte oss... ers nåd ska’ få se
min gummas bruddrägt, den ligger allra underst i kistan...
var jag ganska välbärgad; stugan var hel och varm, åkern
bar rikligt med säd, ängarne voro frodiga, fem kor och tre
hästar hade jag — men så kom kriget till dessa nejder,
mina präktiga söner värfvades, stugan brändes, den mog-
nade säden trampades ned af ryttarnes hästar, mina djur
togos ifrån mig, och så stodo vi där, min gumma och jag,
redan åldrade, med två tomma händer. Sorg och sjukdom
lade henne i grafven och sedan har jag i fattigdom och
elände framsläpat mitt lif.
Torparen vände sig om och torkade med sin valkiga
hand bort en tår, som släpade sig ned för hans rynkiga kind.
Hjelm fortsatte undersökningen af kistans innehåll.
Plagg efter plagg, som legat nedpackade och orörda sedan
många år, komm o i dagen: hemväfda hvardagsdrägter, på
hvilka kunde ses de slitna spåren efter arbetet vid spiseln
eller i väfstolen, enkla helgdagsdrägter, hvari gumman ståtat
under kyrkogång eller besök å marknader. Och underst
den grön- och rödrandiga brudkjolen samt koftan med in-
sydda metallstycken och det hvita brudelinnet. Hvarje plagg
väckte minnen hos den gamle torparen. Han såg sitt lif
passera baklänges förbi. Och när han kom till det sista
hvita linnet, som en ljus vårkväll täckt hans rodnande flickas
kropp, hade gubben glömt sitt elände, sin förfallna stuga
och sin utmagrade häst, och han såg sig än en gång som
glad och stark ungersven, hvilken på en frustande hingst
med flickan framför sig på sadelknappen fylld af jublande
lycka red mot sitt nyinredda och välombonade hem. Då
låg glans öfver lifvet och ingen framtid var ljusare än hans.
Och nu! Hela vinsten af ett lif, tillbringadt i arbete och
släp, var en obeboelig stuga, en förstörd åker och en drägt
af lump.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
