Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Kapten Lars’ strid med skinkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161 —
berömda Gula brigaden ! Och inte sådan här unken källar-
luft.
Den sköna doften drog kapten Lars gång på gång till
gluggen. Men alltid var det lika svart. Så upptäckte han
en dag vid middagstid ett ljust skimmer från densamma.
Han skyndade dit, skådade in och höll på att af häpnad falla
baklänges. I långa rader under taket hängde de vackraste
skinkor, fårbogar, korfvar, skogsfågel, harar. De främsta
sågo så nära ut, att man skulle kunna gripa dem med blotta
handen. Kapten Lars stack, inom sig skrikande af förtjus-
ning, in armen genom gluggen. Men ... då försvann ljuset,
och det blef mörkt som i en sotad säck. Kapten Lars famlade
och famlade, men fick ingenting tag uti. Satanas och hel-
vete I Blitz donnerhölles Pappenheimar och alla dunder-
gudar och smådjäflar i all tid och evighet1 svor kapten Lars
och dansade rundt, halfgalen af ilska och hunger. Han
drog till med fruktansvärda rullader så långa, så väl afrun-
dade, så fantastiskt, rent af konstnärligt storartadt formade,
att till och med Stjernstråhle, som dock var löjtnant och
förstod att uppskatta klangen och klämmen af en stilfull
svordom, bleknade.
Men hur än kaptenen svor och trängde sina korta, feta
armar genom gluggen, så att det brakade i axelvecken, nå-
gon skinka fick han icke fatt.
Vid en viss tid på dagen, då solen stod på sin höjd,
kastade den genom någon fönsterspringa in några bleka
strålar i visthusboden som gränsade intill källaren. Men
solen behöfde icke skrida många streck öfver himlahvalfvet,
förrän ljuset dog bort, och efter en kvart var det alldeles
försvunnet.
Med svidande mage lade sig kapten Lars den aftonen
till hvila på det kalla stengolfvet. Men hade han någon gång
i sitt lif fattat ett fast beslut, så var det då, nämligen att passa
på, då ljuset kom följande middag och på sin pamp hugga
sig en präktig skinka.
På morgonen tittade kapten Lars in i gluggen. Svart
som beck. Han tog sig en klunk öl, hvilket något lugnade
Gula Brigadens hjältar 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
