Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Domens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 245 —
På andra sidan utbredde sig lägertälten; men ingen
soldat eller officer märktes. Endast några hjordar af får
skymtade, och en del hästar stodo bundna vid kärrorna.
Alla, som kunde bära en pamp, tycktes ha lupit in i
staden för att plundra.
Magdeburg brann ännu med samma raseri. Mot matt-
blå majhimmel stego lågorna i hemsk prakt. Hvart han än
blickade: åt Neustadt, åt Südenburg, åt flodsidan:, öfverallt
eld och rök. Endast domkyrkan stod oberörd, likt en mörk
jätte bland dansande månelfvor.
— Vägen är klar, sade han, då han åter krupit in i
källaren.
— Nå framåt dål yttrade Benranglet och steg ut.
— Om vi blott kunde uppnå flodstranden! Då vore
vi räddade. Där hitta vi med säkerhet en båt, suckade en
af borgarne.
— Var du mans lugn!.. Men äfven om de skulle
taga ditt fega skinn, skadar det éj, brummade Benranglet.
Den lilla truppen begaf sig i väg.
Först kröpo de försigtigt öfver den sluttande vallen. Så
smögo de sig en bit utefter den, och lyckades på ett ställe,
där tältraderna syntes tunnare än annorstädes, komma igen-
om, utan att upptäckas. Och så var man ute på fria fältet.
— Uff! steg en tacksamhetens suck upp från borga-
rens bröst.
Nu kände han sig lugn och modig.
Han fingrade belåtet på tröjan.
— Väl, att jag hann stoppa på mig det mesta af mina
reda pänningar. Men det aktar jag mig att tala om, mum-
lade han med en sidoblick på de fyra svenskarne. — Den
där långa hampstången skulle kanske röfva mig. Han be-
traktar mig med så underliga blickar.
Så fort man kommit ut ur lägret, påskyndades mar-
schen. Borgarne, som annars föreföllo tämligen tröga, jäk-
tade nu på de öfrige. Benranglet och kapten Lars gingo
sin vanliga, lugna marsch. Men Hjelm blef efter. Gång
på gång stannade han och vände sig om. Ju längre bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
