Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. »Allt är fåfänglighet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 299 —
dre bedröfvad. Och nu kunde jag något så när tänka öf-
ver, hvad som skett, och nu förstod jag, hvarför hon varit
samman med den andre, kamraten som jag dödat.
. . . Hon, min älskade, hade tydligen aldrig älskat mig.
Utan det var den andre hon höll kär. Men han var fattig,
och jag rik. Och därför ville hon gifta sig med mig, som
kunde förskaffa henne vackra kläder och dyrbara nöjen,
men likväl lefva samman med den andre. Det hade den
listiga ormen räknat ut. Och därför var hon så smekande
ljuf mot mig, allt medan hon i hjärtat bar bilden af en
annan.
... Men från den stunden förbannade jag kvinnorna
och hatade dem, och svor att göra dem allt ondt jag kunde.
Att förföra och bedraga dem och sedan kasta dem på sop-
högen och låta dem lida alla de helvetes kval, jag själf
lidit.
.. . Och den eden höll jag tyvärr sedan i många år.
. .. Vid middagstiden skaffade jag mig i en bondstuga
en häst och red mot min faders gård.
... I vildt raseri störtade jag i väg. Jag var knappast
mig själf mäktig. Tankarne brusade i mitt hufvud, och
jag tyckte, att jag skulle kväfvas af de känslor, som stor-
made i mitt bröst. Det var första gången i mitt unga lif,
som jag gjort bekantskap med sorgen. Stoltheten hos mig
sökte nog hålla tillbaka den känsla af förödmjukelse och
bitterhet, som tärde mig. Men det gick icke. Det var för
mycket för mina unga år. Det kändes alltför bittert, att
ha blifvit bedragen af den man älskat, och från den lust-
gård af rosig lycka, hvari jag hittills befunnit mig och som
kommit mig att se lifvet, mänskorna och all naturen i det
mest strålande ljus, plötsligt blifva fördrifven och kastad ut
på en öde hed.
... Ty nu föreföll det mig som om hela världen i ett
tag blifvit förändrad. Jag såg icke solljuset, icke blom-
mornas fägring, hörde icke foglarnes kvitter; jag tänkte
blott på min förlorade lycka, och jag tror knappast, jag
kunde återhålla tårarne, medan jag red vägen fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
