Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. »Allt är fåfänglighet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 300
t
. . . Oupphörligt steg den bilden fram för min hjärna:
hon min älskade, liggande varm och lycklig vid sidan af
den andre. Och för hvarje gång, jag greps af den tanken,
gaf jag hästen ett häftigt sporrhugg, och skar tänderna i
ursinnig sorg.
Jag både hatade och älskade henne ännu på samma
gång. Den andre brydde jag mig mindre om. Sedan jag i
det första vredesmodet stuckit ned honom — jag vissticke
om jag dödat honom eller ej; om det bekymrade jag mig
icke -— så tänkte jag knappast på honom. Men hon!
Flickan som svurit mig tro och öfvergifvit mig för en an-
nan, som fått all den lycka, jag själf velat äga —- henne
hatade jag med hela min själs glöd.
... Jag förstod icke, hur jag kunnat lämna henne utan
att ha dödat henne. Nu, medan jag red mot mitt hem,
önskade jag, att jag slagit henne, kastat henne till golfvet,
trampat på henne och fått se hennes röda blod rinna. Jag
skulle velat se fruktan i hennes öga.
... Men då jag erinrade mig alla de lyckliga stunder
vi tillbragt tillsammans, hur vacker hon varit, hur glad och
öm, fylldes mitt hjärta åter af kärleken till henne i för-
dubbladt mått. Jag föraktade mig själf, jag hånade mig,
kallade mig en eländig narr, som för en kokett slinkas
skull sörjde och fällde tårar — men det hjälpte icke. Jag
kände allt för väl, att jag aldrig skulle kunna glömma
henne, och taggen trängde endast djupare in i hjärtat.
.. . Till sist hade jag jagat upp mina känslor till ett
sådant öfvermått af sorg och raseri, att jag var fullkomligt
vansinnig. Skogsstigen, på hvilken jag red, genljöd af mina
suckar. Jag brydde mig icke längre om att söka återhålla
dem. Tårarne strömmade ned för mina kinder, och hade
någon mött mig, skulle han tagit mig för en dåre. Ty en
sådan liknade jag. Och kanhända jag också red förbi nå-
gon mänska, men därtill var jag för upprörd att lägga
märke. Och väl var också det. Ty i det lynne, jag be-
fann mig, skulle jag vid första fråga, hvad den än rörde
sig om, ögonblickligen huggit ned honom. Jag önskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
