Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. »Allt är fåfänglighet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 301 —
intet högre än att få slåss. Och skulle jag därvid själf ha
dött, hade det varit mig fullkomligt likgiltigt.
— Har du någonsin erfarit någonting dylikt? vände
sig munken till Hjelm.
— Ja, jag har, mumlade denne för sig själf.
Munken betraktade honom forskande, och hans ögon
lyste af deltagande. Men han frågade icke vidare. Han
endast suckade, medan han höjde blicken mot aftonhimlen.
... En lång stund gick han tyst. Hvad tänkte han
på. Mänskolifvets eviga oföränderlighet kanhända, de stän-
diga striderna och sorgerna. Alltid desamma, alltid lika.
Huru ingenting läres, ingenting glömmes. På huru det
för mänskobarnen, så länge de icke vunnit själens upphöjda
frid, endast tinnes en glädje i lifvet, som dock ofta köpes
till alltför högt pris och i de flesta fall aldrig ernås.
... Hvarför de jäkta och bråkal Och detta för att nå
någonting, som merendels visar sig vara ett sken. Hvar-
för då icke hällre lefva i tankens och drömmens värld, som
är mycket rikare, mycket skönare och mera lefvande än
någonsin den så kallade verkligheten! Men huru lära ett
ungt blod att inse detta! Han hade ju icke själf förstått
det för än efter långa års kamp.
. . . Åter försjönk han i erinringar af sina minnen. Han
kände ett behof af att tala, medan han gick på vägen i den
blida sommarkvällen. För en ensling som honom gafs det
icke många tillfällen, då han kunde få berätta något ur
sitt skiftesrika lif. Och så ville han äfven lära och trösta
sin unge vän, som han såg var nedtryckt och bekymrad.
— Fram på aftonen nådde jag närheten af mitt hem,
återtog munken. Jag hade nu något lugnat mig, men var
ännu alltjämt djupt bedröfvad. Jag undrade, hvad jag
skulle säga min far och min mor. Jag visste det icke. Nå
ja, tänkte jag för mig själf, det blir väl bra med den sa-
ken. Eöröfrigt säger jag dem, som sanningen är. Och se-
dan må de göra, hvad dem lyster. Men till hofvet åter-
vänder jag ej. Hällre rymmer jag bort. Ty aldrig mer
vill jag se henne för mina ögon. Hon skulle vara i stånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
