Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Skogsstigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 345 —
mänskor, de äro aldrig så nöjda, som då de kunna åstad-
komma skada.
— Jo, jag känner till det där. Att vänta sig finkäns-
lighet hos dem är aldrig att tänka på.
— Nej, så var det också här. .. Men icke tänkte jag
i förstone, att hon skulle springa direkte till min faster
och omtala allt.
— Nå fastern, hon var väl ursinnig, då du kom hem.
— Visst icke! Det var just det, som hon icke var.
Och därigenom kom jag också att helt och hållet glömma
mötet med tjänstflickan.
— Hon hade således ej genast berättat historien för
fastern.
— Jo, det var just det hon hade gjort. Men min
faster var listig Ehuru hon rasade af vrede, mottog hon
mig dock vid hemkomsten som om ingenting inträffat.
Tvärtom var hon vänligare än vanligt. Se, hon ville vänta
med straffpredikan till dess hon själf öfverraskat mig på
bar gärning. Och så ville väl gumman själf njuta sin för-
argelse öfver att se unga mänskor lyckliga och glada.
— Och hur utvecklade sig saken vidare?
— Jo, efter hvad jag redan fått höra, låg gumman
de två följande eftermiddagarne tillsammans med tjänst-
flickan på lur vid skogsvägen, dold bland några buskar.
Men nu ville olyckan det, att Heinrich och jag till följd af
ett tillfälligt förhinder öfverenskommit att icke träffas förr
än tre dagar därefter. Så att den gången fingo de två
spionerna intet.
— Nå, det var då rätt åt käringen.
— Ja, var det inte rätt åt gumman och den sladder-
aktiga tjänstflickan? Ty hvad hade de där att göra.
— Inte ett dugg, yttrade Hjelm af fullaste öfvertygelse.
— De kunde låtit oss vara i fred. Vi gjorde intet
ondt. Endast njöto af vår ungdom och kärlek och af sko-
gen och blommorna och himmelen. Och det är väl ingen
synd? menade syster Cecilia.
— Nej, förvisso! Det är tvärtom lifvets lycka.
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
