Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Flykten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375 —
sökta skyddsling. Och tycker da iate det? Och tycker dp
iate det? frågade hon oupphörligt.
— Jo-al... jo, faster! svarade jag undergifvet och me-
kaniskt.
Jag vågade icke motsäga henne, ty då hade väl gam-
man setat och pratat hela natten.
Jag satt som på nålar, kan da förstå. Klockan var
bortåt elfva, och jag väntade få höra Heinrichs sand slå
mot fönstret i hvarje ögonblick. Jag vågade icke tänka.,
hvad som skulle inträffat, om så hade skett.
Äudtligen gick min faster efter många förmaningar
och många hånfulla ord om min stackars Heinrich.
Men misstanken att han möjligtvis på något outrau-
sakligt sätt kunde hålla sig gömd i min kammare, måtte
icke helt ha lämnat henne, ty hon betraktade mig så un-
derligt, lyfte på gardiner och förhäugen och jag tror till
och med, att hon iörstulet tittade under sängen.
Hon hade endast varit borta en kort stund, då jag
hörde det välbekanta raspet på rutan.
Jag skyndade till fönstret och öppnade. Där nedan-
för stod min Heinrich, belyst af fullmånens strålande flöde.
Han bredde ut sina armar mot mig och kysste på fingrarna,
-och jag lutade mig öfver fönsterkarmen och gjorde sam-
maledes, fylld af gränslös lycka.
— Har du samlat ihop dina tillhörigheter? hviskade
han.
— Ja, jai
— Bind då säkert fast repstegen, som du gjorde i går,
och kasta sedan ned ditt knyte.
Jag gjorde som han bad mig.
— Och kom nu sedan själf försiktigt efter.
— Ja, ja!
Jag skulle just stiga ut genom fönstret, då en tanke
plötsligt slog mig.
— Men... men Heinrich, hviskade jag. Du måste
vända dig om. Du får icke se på mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
