Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Trosskärran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/
— 403 —
han låg i vaggan, sutte han nu icke här och pratade dum-
heter, yttrade den djupt förnärmade Clärchen.
Men lille Hezekiel, uppkallad efter sin berömde farbror,
den dråplige Benranglet, låg på hästtäcket och skrek och
fällde bittra tårar öfver den ondskans och syndens värld,
hvari han sett dagen, och öfver solljuset, som pinade hans
-ögon.
Clärchen skuggade med en duk för den lilles ansikte.
Och då tystnade pilten och slumrade in.
Det var en vacker tafla: Gossen, den blifvande solda-
ten, som sof på halmen i den halft sönderskjutna kärran
och nedanför den, lägrade på marken, de fyra svenskarnes
-magra, sönderrispade, krutstänkta figurer.
Och bredvid pilten, den unga modern, torftigt klädd i
en soldathustrus enkla klädning, under hvilken dräkt lyste
den något nedsmutsade glansen af ett fint linne, som förr
tillhört en eller annan adelsfröken, hvilkens faders slott
enligt tidens sed brandskattats.
— Måtte du växa och blifva stor och stark och måtte
du blifva lik din farbror Benranglet! hviskade Clärchen,
medan hon ömt lyssnade till det sofvande barnets andedrag.
Och det var nog ingen dålig önskan. Att bli lik Ben-
ranglet! Han, den ädle riddaren, herre till slottet »Månstrå-
lar» och gården »Dröm», som aldrig svek hvarken i strid
eller dryckjom, som aldrig hycklade, aldrig ljög, och som
slagit pampen i männens hjärnor lika friskt som han dårat
och kväst kvinnorna och visat dem, att den enda plats de
ha att fylla i samhället är vid vaggan och stekgrytan. Han,
som gått sin väg fram, fri, fattig och stolt, kastat sitt guld
för drängarne och kämpat för sin kung och sin ära. Ty
han visste, att om också senorna magrade, så att de blefvo
som snören — aldrig slogs dock pampen ur hans hand.
Något dylikt drog väl genom Clärchens hufvud, när
hon betraktade sitt barn och hviskade: Måtte du bli lik
Benranglet,
Kapten Lars beskådade med välbehag scenen i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
