Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. Den röda sammetsmasken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586
drade kastats i floden. Då ryste jag, slöt ögonen, men
klängde mig ännn hårdare intill min räddningsplanka.
Efter en stund kände jag krafterna svika. Kläderna
tyngde som om de varit förfärdigade af bly, mina armar
värkte och jag frös ohyggligt.
Då jag därför kommit i närheten af en udde, eller
rättare sagdt sandbank, släppte jag stocken, tog några sim-
tag och kände snart botten under fotterna. Så kraflade
jag mig matt och rysande af köld upp på stranden. På nå-
got afstånd såg jag ljus lysa i en stuga. Men jag vågade
icke gå dit, af frukan för soldater, och dessutom hade jag
knappast krafter kvar till att taga de få stegen.
Under närmaste busksnår sjönk jag ned och där låg
jag nästan hela natten i mina genomvåta kläder, stundtals
sofvande men mest som i dvala, medan jag skakade i alla
lemmar i följd af den kalla nattluften. På morgonen hörde
jag en röst i närheten och då jag slog upp ögonen, såg
jag en gammal gumma stå lutad öfver mig.
— Hur är det med den lilla fina fröken? Hon har väl
flytt ur den förfärliga staden kan jag tro, yttrade gumman
och rystade fundersamt på sitt gråa hufvud.
Den gamla såg vänlig och snäll ut, hvarför jag tog
mod till mig och talade om för henne, hvad som händt.
— Stackars liten! mumlade gumman. Väl är jag myc-
ket fattig, men nog har jag en bit bröd och några torra
klädesplagg. Kom med mig nu, skola vi gå till min stuga,
som de vilda soldaterna lyckligtvis skonat, emedan de tyckt
den vara för eländig.
Gumman böjde sig ned och hjälpte mig att resa
mig. Så tog hon mig under armen och stödde mig, medan
vi långsamt begåfvo oss till hennes bostad. Jag behöfde
verkligen all den hjälp, jag kunde få, ty af hunger och
köld — jag hade ju icke ätit någonting under hela den
föregående förfärliga dagen — var jag så svag, att jag
knappast förmådde hålla mig upprätt. Dessutom hade
min sorg och förtviflan brutit min krafter, så att jag tror,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
