Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Genom eld och vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 598 —
Omedelbart därefter sammankallade kungen sina generaler
och öfverstar till krigsråd.
Situationen ansågs betänklig. Det var; sannerligen in-
gen lätt sak att midt framför de kejserliges väl befästa lä-
ger och i gapet på deras kanoner öfvergå den strida floden.
Meningarne voro delade. De yngre och hetsigare öf-
versterna yrkade ifrigt på, att man genast skulle vidtaga
anordningar för öfvergången och slå fienden. Han hade
fått smörj flere gånger förut; otvifvelaktigt skulle han äfven-
få det nu.
Kungen stod tyst och hörde på. Hans merendels myc-
ket lifliga ansikte såg nu djupt allvarligt ut och ingen visste,
hvilka hans tankar voro.
Då de yngre befälhafvarne tystnat, tog Horn till ordet.
— För min del, ers majestät —yttrade fältmarskalken,
som i följd af ett för honom nyligen inträffat missöde blif-
vit ännu försiktigare och mera omtänksam än vanligt —
anser jag det vara ett högst vådligt och riskabelt företag
att midt i fiendens åsyn och utsatta för hans många kano-
ners eld söka öfvergå den djupa och strida floden. Myc-
ket folk kommer att förloras och stridens utgång är syn-
nerligen oviss. Och i händelse af ett nederlag, hvilket
dock Gud förbjude, funnes ingen stödjepunkt och hela
svenska hären kunde kanske gå förlorad.
... Bättre då, ers majestät, att icke alls bry sig om
Tilly och Bayern utan tåga direkt till Böhmen och skingra
de troppar, som Wallenstein nu håller på att samla där-
städes. Då är vägen öppen till Österrike och Wien och
detta är enligt min tanke bästa sättet att tvinga kejsaren
till eftergift.
Horn talade med ett manligt allvar, som icke lämnade
rum för ringaste tanke på rädsla eller feghet, utan endast
tydde på hans varma omtanke för kungens och härens eget
bästa.
Gustaf Adolf åhörde uppmärksamt hans tal utan att
en enda gång afbryta honom. Sedan Horn slutat kastade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
