Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25. Slottet i skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 682 —
— Visst icke, grymtade Bemänglet, medan han sväljde
ett stort stycke stek. — Kungen sörjer för att vi ha fullt
upp med mat.
— Men hur kunnen i då vara så våldsamt hungriga?
— Det är en annan sak.
— Hur så?
— Vi ha ju ridit fel, sade jag dig. Vi lämnade hären
för Here dagar sedan.
— Och under tiden ni icke ätit någonting?
— Ja, nästan.
— Men hvarför gingo ni icke in i någon bondstuga
och skaffade er mat?
— Törs icke fanen råka på de bayerska hundarna.
— Ja, det är ju sant. De lära icke vidare älska er,
menade Niklas.
—- De äro ena djäflar, mumlade Benranglet.
— Kanske ni stött samman med dem på vägen och
råkat ut för äfventyr?
— Jo, något 1 svarade Hjelm.
Och han berättade historien om proviantforan och deras
fångenskap.
Niklas skrifvare åhörde skildringen af deras äfventyr
med häpnad. Icke underligt, att de voro hungriga, då de
en och en half dag endast lefvat af några rötter och knoppar
och måst rida för lifvet.
— Ät, mina vänner, ätl An finns det mycket kvar,
och skogen är full af harar och fågel. Skål!
Och de två svenskarne fortsatte att mumsa, medan de
i djupa drag drucko det ypperliga Rhenvinet.
Men till sist hade de fått nog, tände sina pipor och
kände sig utomordentligt nöjda och belåtna.
— Om ni vänta här en stund, skall jag gå efter min
mor. Hon bör vara uppe nu. Det skall bli en glädje för
henne att göra er bekantskap. Hon lefver ju så ensam,
stackars liten.
Nicklas skrifvare gick ut, medan Benranglet och Hjelm
sutto kvar vid bordet, rökte sina pipor och smuttade på vinet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
