Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Tjugu år tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 695 —
—- Har ni inga släktingar, inga vänner som ni kunde
begifva er till? frågade han.
— Jag lär ha några släktingar i norra Frankrike; men
dem känner jag föga till och vill föröfrigt icke resa till
dem, svarade flickan.
— Men hvart skall ni då taga vägen?
— Utom den här gården äger min far äfven en an-
nan i Frankenland, i närheten af Nürnberg. Den har han
arrenderat ut till en vän, en gammal soldat, som öfvergif-
vit krigaryrket och slagit sig på landtbruk. Till honom
tänker jag begifva mig.
— Men dit är lång väg.
— Det finnes två hästar i stallet och jag är van att
rida.
— Men icke kan ni resa ensam.
— Jag måste. Våra tjänare äro ju döda eller ha flytt,
suckade flickan.
— Då fattade den unge mannen hennes hand och
tryckte den varmt.
— Jag skall följa er på vägen och skydda er, om ni
vill, yttrade han.
Flickan slog ned sina ögon, rodnade litet och hviskade.
— Ja, om ni vill vara så snäll, är jag er mycket
tacksam.
— Ofverenskommet då, syster lilla. Torka nu bort
dina tårar och fatta mod. Din far är död och all din sorg
kan icke väcka honom till lif igen. Men nu skola vi se
till, att kunna ställa det så bra som möjligt för dig. Men
säg mig först: hvad heter du?
— Marie, hviskade flickan.
— Och jag heter Claus. Så nu veta vi det. Bäst är
att vi begifva oss i väg så snart som möjligt. Här kunna,
vi intet uträtta. Allt är nedbrunnet utom stallet och vist-
husboden, så några kläder eller andra saker kan du icke
medtaga.
— Nej, det finnes ingenting kvar.
— Men hör du Marie. Innan vi stiga till häst, borde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
