Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Stenen i muren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag icke lämna dess svala böljor utan spetade med upp-
skjörtade kjolar fram och tillbaka utefter stranden.
Men snart började jag frysa, och då satte jag mig ned
på en sten och tvättade mina stackars fotter.
Hur de sågo ut! Uppsvullna, nedsmutsade, såriga.
Och de som annars voro så fina och smala och som alltid
varit min stolthet!
Ja, du hade mycket vackra fotter, inföll Bemänglet.
Fru Marie log och fortsatte:
Sedan jag torkat mig och dragit på strumporna och
skorna, gick jag vidare.
Det hade nu blifvit natt, men den bleka månen, som
seglade genom skyarne ofvan granarnas toppar, lyste mig
vägen.
Jag sökte hålla kursen mot söder så mycket som möjligt;
men om jag gick ditåt eller åt något annat väderstreck, vet
jag ej. Sannolikt gick jag i en vid omkrets, hvilket brukar
vara vanligt, då man utan säker kännedom om vägen går
i skogen.
Hela natten fortsatte jag min färd. Så mycket som
möjligt höll jag mig till de öppna fälten för att icke alldeles
tappa bort min kosa. Men mången gång hade jag att
färdas genom mörka skogar. Dunkelt kunde jag se vägen
framför mig. Endast vid ett och annat glesare ställe
trängde månskenet fram mellan stammarne; men oftast var
skogen höljd i svarta skuggor och jag snafvade ofta på
stenar och trädrötter och föll omkull.
Mången stund blef jag skrämd. Underliga ljud hörde
jag. Det var väl endast en nattuggla eller ett ströfvande
rotdjur som skrek, men min upphetsade fantasi inbillade
mig de hemskaste saker. Och när skuggorna, som tycktes
röra sig och få lif, föllo öfver vägen, tyckte jag mig se
spöken öfverallt. Och jag hastade gråtande framåt utan att
våga se mig om.
Det är sannolikt från denna förfärliga natt, som mitt
hufvud blifvit så klent och dåligt, att jag ofta förefallit
människorna underlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
