Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. En skogspromenad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men denne skämdes för att mottaga pängarne utan
skickade dem tillbaka till regementet . . .
— Och kejsaren visade sitt missnöja mot Wallenstein?
afbröt grefvinnan.
— Tvärtom. Denne steg allt högre i hans gunst och
var en bland dem, som rikligast ihågkommos vid
utskiftningen af rofvet från hans besegrade landsmän.
. . . Och icke blott detta fick han. En del af de
sålunda indragna godsen såldes för den kejserliga hofkassans
räkning, och en af de lyckligaste spekulanterna var just
Wallenstein. Med tillhjälp af sina slägtingar och gynnare
vid hofvet, i synnerhet geheimerådet, grefve von Harrach,
hans svärfar, lyckades han för vrakpris tillhandla sig
omätliga jordsträckor, de bästa godsen i Böhmen, som
tillsammans skulle bilda ett furstendöme. Han hade nu i hast
blifvit den rikaste mannen i Österrike, med inkomster som
mången furste skulle afundas honom.
— Men hur kunde han sedan, som ehuru rik dock var
en simpel adelman, höja sig till hertig och riksfurstarnes
vederlike? frågade grefvinnan.
— Det var just genom det tillfälle som det stora
kriget erbjöd. För en djärf, hänsynslös och genialisk man
som Wallenstein och därtill den ypperligaste fältherre
lämnade just kriget det bästa medel därtill. Som fru
grefvinnan kanske hört talas om, hade kejsar Ferdinand
hufvudsakligen den katolska ligans hjälp att tacka för sina
segrar öfver protestanterna och han var därför i hög grad
beroende af denna och dess öfverhufvud, kurfurst
Maximilian af Bayern. Någon egen krigshär ägde han icke. Då
gjorde Wallenstein kejsaren det storartade anbudet att
uppsätta och underhålla en egen här åt honom . . .
— Utan några som helst villkor? frågade grefvinnan.
— Han förbehöll sig endast att erhålla högsta befälet
öfver hären. Och det fick han naturligtvis. Att få en hel
krigshär till skänks utan att behöfva tänka på dess
aflöning och förplägning och en utmärkt fältherre på köpet,
det var ett anbud som ej göres en kejsare alla dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
