Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. »Så träffar jag er ändtligen, monsieur!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 829 —
— Vi måste gå upp på berget där borta för att få en
öfverblick öfver trakten. Men vänta. Det är onödigt att
vi speta dit upp allesamman; det skulle för resten ta för
lång tid. Jag skall bege mig dit upp ensam medan ni vänta
på mig härnere, yttrade den skälmen Hjelm.
Hjelm begaf sig i väg. I början, så länge bönderna
sågo honom, gick han långsamt och försiktigt, smög sig fram
liksom om han vid hvarje steg fruktat att öfverraskas af
svenska ryttare. Men då han hunnit bakom buskarna, på-
skyndade han gången, och då han blifvit säker om att ej
längre kunna upptäckas af bönderna aflägsnade han sig
springande.
Han fördjupade sig i en tät skog och hade snart pas-
serat öfver berget och kommit ned på dess andra sida. Där
vid foten af detsamma tillhandlade han sig i en bondstuga
en häst och så bar det i väg i skymningen för att uppsöka
Benranglet och de tre svenska soldaterna.
Huru länge bondhopen väntade på slätten framför ber-
get förmäler icke historien. Troligen stodo de där stirrande
mot höjden ännu sedan mörker inträdt. De flesta tänkte
väl, att deras nye kamrat blifvit öfverraskad och tillfånga-
tagen af de fientliga ryttarne; endast i en och annans
hjärna kanske uppsteg en aning om rätta förhållandet.
Men då de efter mycken möda och många krokvägar
återkommo till den plats, där de kvarlämnat sin proviant-
fora och kreaturshjorden under skydd af de fyra handtver-
karne med den långe harhjärtade plåtslagaren i spetsen, och
ej sågo en skymt hvarken af de förra eller de senare, bör-
jade de misstänka satans arga list. Ängsliga, förtviflade,
ursinniga sökte de åt alla håll. Inte ett dugg! Inga kärror,
ingen hjord. Inte så mycket som en kalf, inte ens råmandet
af en oxe. Vid skenet af lyktan undersökte de landsvägen.
De sågo de djupa hjulspåren, de funno de kraftigt intryckta
märkena af kreaturens klöfvar och de insågo, att den hjord och
de vagnar som färdats här, icke gått fram i makligt lugn,
utan rusat i väg så fort djuren förmått springa. Då för-
stodo de, att de blifvit lurade; att de fem handtverkarne —-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
