Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. »Så träffar jag er ändtligen, monsieur!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 830 —
om de nu voro handtverkare, hvilket likväl var högeligen
tvifvelaktigt — icke varit deras vänner utan fiender, kanske
rent af förklädda svenska soldater. Och de knöto näfvarne
i raseri, de skakade sina muskedunder och spjut och de
svuro vid alla katolska helgon och alla underjordens makter,
att de skulle taga hämnd, återtaga sin fora och gräsligen
martera förrädarne. Deras fora var ju nästan hela deras
egendom, som de hoppats med betydlig vinst få sälja till
den kejserliga garnisonen i Ingolstadt. Och nu var den
bortsnappad, stulen, putz weg. Himmel und Hölle! Hvilken
satanisk otur! Och med vildt raseri började de ursinniga
bönderna i mörka natten leta efter den.
Men Benranglet och hans tre soldater med proviant-
foran hade fått för stort försprång. Hela natten skyndade
de undan och efter fem dagars färd funno de ändtligen
det svenska lägret. En half dag förut hade Hjelm efter
många irrfärder anländt. Båda inställde sig nu hos konungen
för att aflämna rapport om utgången af sin expedition.
Gustaf Adolf mottog dem tämligen onådigt. Han var
både missnöjd med och förvånad öfver deras långa dröjs-
mål. Lifsmedel behöfdes allt för väl i den svenska hären.
Dag efter dag hade han väntat dem. Men då de aldrig
hördes af, hade han till sist uppgifvit hoppet och trott dem
vara tillfångatagna och dödade. Dock hade det förefallit
honom mycket egendomligt, att en sådan man som Benranglet,
i spetsen för en skara ryttare låtit sig öfverrumplas och
fångas af bayerska bondhopar. Han hade emellertid be-
klagat så tappre mäns död och sörjt deras minne.
Men då han nu såg dem lifslefvande framför sig, fann
han ingen anledning att beklaga.
— Hvar har ni hållit hus denna långa tid, och hvar
äro de ryttare, jag sände med er? frågade kungen bistert.
— Ers majestät, det är en lång historia, svarade Ben-
ranglet.
—- Nå, berätta då!
Och Benranglet berättade.
Han skildrade, hurusom få dagar efter sedan de läm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
