Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. »Så träffar jag er ändtligen, monsieur!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 845 —
en stämma, hvilken Benranglet igenkände tillhöra en
svensk officer.
Bah! Omständigheterna voro obetydliga nog. Det
var en liten bondflicka, rätt näpen föröfrigt, som jag fat-
tat tycke för. Jag ville taga henne till mitt hus och höll
just på att bära den sprattlande ungen till min häst, då i
detsamma en ung glop — förmodligen hennes älskare —
kom rusande och bakifrån gaf mig ett hugg, som jag trodde
skulle klyfva hufvudet. I två dagar låg jag medvetslös på
marken ...
Hvarför ser du så mörk och dyster ut, Benranglet?
frågade Hjelm, som till sin förvåning iakttog hur vännens
drag mulnade och hur han satt tyst och stirrade framför sig.
Det är han. Det kan icke vara någon annan. Så
ändtligen ... 1 mumlade Benranglet.
Mannen, som talade, och hvilken i så hög grad ådra-
git sig Benranglets uppmärksamhet, tycktes vara något öf-
ver fyrtio år gammal. Har var mycket mörk med stora,,
svarta knäfvelborrar och en skarpt böjd näsa. I hans an-
letsdrag låg ett spotskt och högdraget uttryck.
Det är han . .. Men grefve!.. . Icke var hangrefve
då?. . . Ah! Han har väl blifvit adlad under kriget. Sanno-
likt är det han, som blifvit skickad af Wallenstein till sven-
ska lägret. Liknar herrn sin dräng, då lär det bli en skön
bundtsförvandt, kungen tänker skaffa sig, efter hvad jag
hört glunkas!... Och rik är han också att döma af sitt
lysande yttre. Ja, de största skurkarne gå längst. Jag är
blott en fattig öfverste utan slott eller skatter ... Ah, det
är sant! Man brukar kalla mig »herre till slottet Månstrå-
lar och gården Dröm»; men de ha då sannerligen icke in-
bringat mig mycket. Men betyder föga mot glädjen att
ändtligen en gång i lifvet ha träffat dig — du som tum-
mat på mitt lifsöde och orsakat mig årslånga sorger.
Benranglet försjunk i grubblerier.
Ater hördes rösten från den mörke mannen med den
skarpt skurna örnnäsan.
. . . Efter långt sökande, fann jag hennés spår. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
