Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och Mickel, där han med sällsamt djupa mörkögon
följde den försvinnande, kände nu under hjärtat en värk
så hård och dock så ljuf.
En stund senare syntes hennes åkdon glida bort öfver
vida älffjärden. Då rördes i hans bröst någonting så
våldsamt slitande, liksom det velat brista.
Och åter gingo dagarna där i gården sin gamla gång.
Enda skillnaden var, att Mickel såg sig allt mindre
föraktad. En högäreboren domieella hade gått i borgen för
honom, och detta utsäde grodde långsamt i grubblande
sinnen.
I blandad maklighet och tärande oro för mötet med
den högäreborna, under flitiga skriföfningar vid klaffen,
motsåg han sin föresatta dag, alltmer omhuldad af
gårdens folk.
En vintermorgon tidigt stod han rustad, bads af far
att återkomma, bads af mor, af gamle åldersdrängen, men
af jungfru Lisa mest ändå.
Mickel rördes nu till tårar, när han fullt upprättad,
glad och ståtlig för allas ögon, tog ett godt afsked af alla.
Utom dörren hade jungfru Lisa ännu något mer att
säga.
»Kom igen till våren, du!» sade hon osäkert. »Det
blir nog bra till dess, för vi skolom ställa väl med
prästen.»
»Prästen?» undrade Mickel. »Det finns många präster
och ställa väl med alla blir för drygt till våren.»
»Flere präster!» tänkte jungfru Lisa häpen och
handfallen.
Hon hade aldrig annat hört än prästen och i sin
trånga tankevärld mest föreställt sig denne som den ende i
mänskligheten, om hon ens föreställt sig någonting alls.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
