Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den andre tyckt, men nAgot bidrag till det dryga arvodet
kom aldrig i fråga.
När nu Emanuel på inbjudning njutit den
uppgörelse-förplägning, som jungfru Anna lagat, och reste sig till
godt afsked, kom han fram med ett spörsmål, som väckte
stor förundran i stugan. Det var fråga om nödig
anvisning att taga sig fram öfver skogsmarkerna till det
ställe, diir tinnbyn vid Stora-Selet en gång låg.
Anna sag upp med oskuldens änglarena förvåning i
sitt fagra ansikte, och fader Anton försäkrade, att ingen
människovarelse tordes dit för det fasans oväsen, som
där rådde frän alla i bråddöd spillda själar. Mon då dessa
föreställningar ändå icke hjälpte, sade den gamle
öfvervägande:
»En af oss kunde väl alltid visa dig vägen till någon,
som följer dig till ödebyns närmaste utmark, men vill du
prompt fram, så får du nog ta’ dig dit ensam, som du
har det.»
Detta anbud tog Emanuel tacknämligen till godo mot
bjuden ersättning. Och som föga kunder voro att påräkna
nu i rötmanaden, gjorde sig fader Anton redo med
matsäck pa ryggen.
»Hvad tänker sig herren göra vid Selet?» frågade Anna
oroligt, då de stodo färdiga att ga.
»Jag tänkte där på stället bedja Gud förbarma sig
öfver de syndare, som ha skändat jorden med denna
illgärning,» lydde det fromt bestraffande svaret.
Anna mörknade, och då Emanuel efter folkseden
tackade för sig, för »godt hus och godt gäspe», kändes en
stark darrning i hennes hand.
»Tion bär mveken fasa för Guds ords doktorer, oeh
— —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
