Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mycket och ifrigt ordades nn som alltid om landets
förlossare och hans hjärtevän, som af faderstyrannen en
gäng drefs obarmhärtigt från hus och hem, utan att sedan
spörjas nära eller fjärran. Först genom denna inmarigt
hopsatta trolldomsvers, som kanske efter långa
vandrings-öden kommit i munnen på Rike-Mates’ enfaldiga jäntefår,
hade den försvunna Mäster-Sara ändtligen gifvit ett ljud
ifrån sig, säkerligen det enda. Och nog skulle de
hjärtans hederlige Grelsmännen bära fram hennes rörande
hälsning till hem och syskon kär.
»Hvilken skada på den flickan, kamrat! Hjärtans huld
med folket, fager som en midsommardag! Och sådana
gåfvor där fanns och hvilket hjärtelag! Men se
högmåls-brottet hennes var för stort. Gossen, som hon fick, var
väl en sak...»
»Och ingen vet ju, hvar han tog vägen häller?»
»Ingen mer än öfvermakten, som styrer och råder.
Gossen var som sagdt inte det värsta, men si att tänka sig
hjälpa småman skrifva till kungs om denne drakedjäfvul,
som utsuger oss till benrangel...»
»Hör på, kamrat, hvarut häller utbölingen där till
egentligen?»
»Ja d’är inte pysslingen, som dväljes här på orten inte.»
»Nej, det förstås!»
»Rätte landsdraken — jo han dväljs branog långt i
nordvart.»
»I Lappmarken då kanske?»
»Hånej, ända åt Nordkap eller inte så långt därifrån.
Jo det finns sjöfolk, som verkligen ha sett’n, där han
ligger för ankar som på en berghylla och kaftar upp gapet
åt de sjöfarande.»
»Ilan iir då mycket vivder?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
