Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dottern, skrattande med full hals, bar fram ett skynke.
»Ser du dessa hårda stålfjäll, huru de glittra?» beskref
fader Anton.
»Ja verkligen!» lät den bedårade, undersam uppstigande
för att skåda det skimrande plagget.
»Och på händerna tar du så dessa säkra
ormskinns-vantar med fjällbörden utåt. På fotterna får du dessa
stålstöflar. Men ge mig nu se, hvad du skall ha på
hufvudet? Anna, jag menar du får ta fram stålmössan,
som Sankte-Örjen hade mot draken!»
Och så fullbordades klädseln med en gammal bytta på
hennes hufvud.
»Tag mig nu i hand!» menade trollkarlen. »Vi få
raska oss i väg. Det tar en god stund att komma upp
på berget. Jag får lägga på honom betsel och sadel,
innan första nattvakten är förbi.»
Det bar ut som i mörka vinternatten. Jämn och slät
tycktes vägen som ett stugugolf.
Inga kvistar mötte,
Inga stenar stötte,
och fort gick denna vandring i de trollska ingifvelsernas
skenvärld.
Men att nu följa Mäster-Sara i alla växlingar under
färden, det blifver icke tillrådligt ens med ledning af det
skildringsförsök hon själf efterlämnat.
Efter en långvarig följd af skräcksyner under
oupphörligt fram jagande genom iskalla och töckniga rymder
på ett nattsvart och obestämbart odjurs manke tyckte
hon sig ensam och skälfvande af köld omsider komma
fram till en talrik hofstat och ett folk, som i en ljusare
rymd var samladt till allmänt spel kring sin spelande
förste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
