Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta var att ropa hej, innan man kommit öfver ån.
Val försäkrade landsmajorn, att truppen kunde tåga öfver
obehindradt, men därom kunde han så mycket mindre
öfvertyga någon, som han själf icke ville gå i spetsen.
Det djärfva företaget uppsköts till morgondagen och så
skred eftermiddagen bort.
Natten föll tidigt på med tjockt mörker och täta
kornblixtar. På bägge strändernas nipor syntes åter poster
skymta spöklikt vid nedpyrande eldar. Och sä grinade
månen upp öfver skogsränderna i söder, orimligt stor och
på väg till sitt fylle.
I det djupa slagmörker, som ännu låg öfver
stadsbornas läger under nipbacken på södra sidan, åsågo de
två utsatta postkarlarna, som öknämndes Spell och Kjell,
huru gråbergen i norr och under dem skogskammarne,
den ene efter den andre, döko upp ur mörkret i månens
fulla ljus. Från tälten hördes ännu kamraternas glam
och prat.
»Vid det här månskiftet brukar Ol-Evert, den
lastgamle utbölingen, som aldrig får dö, vara på nedgående
efter Adalen med fulingen i näfverväskan sin,» anmärkte
Spell i kusligt mod.
*Ja, är det någon, som har sett fulingen där?» undrade
Kjell.
»Måtte väl det, kamrat! Har du inte hört, huru hon
for, den där Lisa Malena på Getmyra, hon som skulle
titta i väskan, mens lastgamlingen sof i stugan? Det
kom hastigt upp en svarven stygge med horn; han krökte
halsen som en getabock i en djärf krök och stang henne
med en skarp smäll i ansiktet, så att hon damp
baklänges och hade brandgula märken för lifstiden, som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
