Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - II. Vännerna (1264)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 36 —
ville sprängas, innan du fått kläda dina
tankar i ord, innan du fått nedskrifva dem . . .’s
"Ne-ej! något sådant har jag aldrig erfarit.
Väl bar jag ibland känt något ditåt, vid
åsynen af en vacker häst eller hund; men, Gud
bevars, sådana öfverspända känslor, en
sådan öm gråtmildhet, som i sin förtjusning
vill omfamna hela naturen, tro mig, det
kommer endast af tjock blod och en sjuklig
kropp."
"Kalla menniska," mumlade Konradin
föraktligt, men dock så hårdt, att den andre
hörde det.
"Åh, fast man ej är poet, kan man väl
ändock duga till något," sade ynglingen stolt,
och vände sig om, för att gå. "Jag vill ej
längre störa hans furstliga nåde i sin höga,
hänförande tankeflygt."
"Som det behagas, ers furstliga nåde,"
svarade Konradin i samma ton, i det han
såg ned på sitt arbete. "Aldrig kan jag få
vara i fred för den efterhängsne Fredrik
klagade han för sig sjelf; "nu har jag
bortglömt alla mina vackra tankar."
"Ej så, ynglingar," svarade en manlig, djup
basröst plötsligen bakom dem. Det var en
gubbe, hvars klufna silfverskägg föll djupt
ned på bröstet. Han var klädd i en lång,
vid drägt; öfver axlarne var kastad en
sammetskrage af mörk färg; en mössa af samma
slags tyg betäckte det kala hufvudet, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
