Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Sången. Aiolos. Laistrygonerna. Circe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sträcka mot rätterna fram, och att gruvligt bekymmer mig tryckte,
trädde hon till mig på stund och talte bevingade orden:
"Varför, Ulysses, sitter du så, som vore du mållös,
ruvande över dig själv, och smakar ej maten och drycken?
Fruktar kanhända du åter ett svek? Men du inte behöver
frukta numer, jag det svurit ju har med den väldiga eden."
Så hon talte, men jag svarade då henne och sade:
"Circe, hur skulle en man, om han äger ett hjärta i bröstet,
förr kunna giva sig ro till att njuta av maten och vinet,
än han kamraterna först ser befriade inför sitt öga?
Därför, om mening du har med att bjuda mig äta och dricka
lös mina kära kamrater då först, att jag skådar dem åter."
Så jag sade, och Circe då strax gick ut ur palatset,
hållande spöet i hand, och öppnade dörren till stian
och drev dem ut, och de voro att se som nio års galtar.
Mitt för gudinnan de ställde sig upp, och hon gick utmed raden,
medan hon alla beströk med ett annat gift, som hon hade.
Strax ifrån lemmarna borsten föll av, som hade där alstrats
av det fördärvliga gift, som den mäktiga Circe dem givit.
Åter de blevo till män, och föryngrade voro de alla
större till växten än förr och fagrare mycket att skåda.
Strax de mig kände igen och kramade alla mig handen,
men utav vemod gräto de se’n, så att hela palatset
genljöd sorgligt av klagan, och rörd blev då själva gudinnan.
Trädde då till mig och talade så den gudomliga Circe:
"Ädle Laertesson, du mångförslagne Ulysses,
vänd nu igen till ditt skepp därnere på stranden av havet.
Först I skolen där hala i land det toftade skeppet,
sedan i klyftorna gömma ert gods och hela er redskap;
kom så tillbaka, du själv, och tag med dina kära kamrater."
Så hon sade; det likade gott mitt manliga hjärta.
Ner jag gick till mitt präktiga skepp uppå stranden av havet,
och vid det toftade skeppet jag fann mina kära kamrater
klagande jämmerfullt och gjutande ymniga tårar.
Likasom kalvarna hemma på gård, när korna från ängen
vända till fållan igen, då de ätit sig mätta på betet,
löpa emot dem och dansa av fröjd och kunna ej längre
hållas i kättarna kvar och med ideligt bölande ränna
mödrarna kring; så strömmade nu mina män vid min åsyn
gråtande kring mig ihop, och de kände det så i sitt sinne,
som om de voro nu komna igen hem till Ithakas klippö,
och till sin fädernestad, där de födde och fostrade voro;
och med bevingade ord de klagande talte och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
