Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolvte Sången. Sirenerna. Skylla och Charybdis. Solgudens oxar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strax Lampetia då, långslöjade nymfen, det budet
bragte till Solen, Himmelens son, att vi dödat hans oxar.
Genast till gudarna talte han då med förbittring i hjärtat:
"Evige Zeus och I andre evärdlige, salige gudar!
Straffen kamraterna nu till Laertessonen Ulysses!
I sin förmätenhet nyss mina oxar de slaktat, som ständigt
voro min ögonfröjd, när på stjärnevalvet jag uppsteg,
och när tillbaka till jorden igen jag ifrån himmelen nedgick.
Om jag för oxarna ej får den vedergällning, jag kräver,
stiger till Hades jag ned och lyser härefter de döda."
Svarade då molnskockaren Zeus och sade till honom:
"Helios, lys blott vidare du för de evige gudar
och för de dödliga mänskor, som bo på den bördiga jorden.
Jag deras ilande skepp skall snart med den flammande blixten
drabba och splittra till vrak mitt ute på blånande djupet."
Detta berättade mig skönhåriga nymfen Kalypso,
som hade själv det hört utav Hermes, gudarnas härold.
Men när jag hade så kommit dit ned till skeppet och havet,
gick jag omkring bland mitt folk och bannade dem, men omöjligt
var oss att hitta på råd, ty oxarna voro nu döda.
Dock av gudarnas makt järtecken sig tedde för folket:
hudarna kröpo omkring, och på spetten råmade köttet,
både det stekta och råa; det lät, som när oxarna böla.
Därpå i dagarna sex mina kära kamrater av Solens
oxar förplägade sig, av vilka de tagit de bästa.
Men när Olympiske Zeus lät den sjunde dagen sig tända,
stillnade äntligen vinden utav, som stormat så länge.
Genast vi gingo ombord och styrde på villande havet,
sedan vi masten rest upp och hissat det skinande seglet.
När vi då hade oss fjärmat från ön, och ej heller ett annat
land var i sikte, och himmel och hav allenast vi sågo,
då lät Kronion med ens mot vårt skepp uppstiga ett blåsvart
moln, och en krusning gick därifrån över svartnade djupet.
Länge vi sedan ej seglade fram, förrn plötsligen frambröt
tjutande västanvind med orkanens brusande våldsmakt.
Vanterna strax av den blåsande storm uppå sidorna båda
sletos itu, då föll masten omkull, och segel och tackling
vräktes i skeppet ner, men i akterstammen blev styrman
träffad av masten i huvudet hårt, så att samtliga benen
sönderkrossades tvärt, och en dykare lik han från däcket
stupade neder i sjön, och livet ur lemmarna flydde.
Rysligt nu dundrade Zeus och slungade blixten mot skeppet;
skälvde då hela dess skrov för flammande slaget av guden,
fylldes av svavelrök, och i havet tumlade männen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
