Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde Sången. Ulysses' överfart till Ithaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppe på akterdäck av det rymliga skeppet, att ostörd
sova han kunde. Så gick han ombord och på bädden sig lade
tigande ner, och de satte sig strax envar till sin åra,
gjorde så linan loss från det genomborrade stenblock,
böjde sig bakåt och sopade sjön med väldiga årtag.
Men på hans ögonlock föll vederkvickande sömnen,
ljuvligt och innerligt djup och snarast liknande döden.
Skeppet ilade fram, som ett fyrspann eldiga hingstar
rusar i enig fart över slätten vid slagen av piskan,
kastande halsarna högt och hinnande hastigt till målet:
så det sin förstäv lyftade högt, och en brusande svallvåg
rullade efter fram i dess spår över böljande havet.
Tryggt, utan vila det ilade fram, och icke ens falken
kunde det följt i dess lopp, fastän snabbaste fågel, som finnes;
sådan var skeppets fart, där det böljorna klöv på sin bana,
bärande med sig en man av en gudaliknande visdom,
vilken så länge förut fått otaliga lidanden utstå
både mot fiendesvärd och mot havets rasande böljor,
men nu slumrade trygg, i glömska av allt vad han lidit.
Just när den glänsande stjärnan gick upp, som kommer som härold
före den gryende dag och den morgontidiga Eos,
landade skeppet vid Ithakas ö från färden på havet.
Inne på Ithakas kust är en hamn, som är helgad åt Forkys.
havets åldrige drott; den har två framskjutande armar,
stupande branta i sjön, men sluttande inåt mot hamnen;
dessa ge skyddande hägn mot de väldiga vågor, som stormen
vältrar där ute; därinne är lugn, och de toftade skeppen
ligga där stilla förutan ett tåg, när i hamnen de hunnit.
Innerst därinne det står en oliv med yviga grenar,
nära oliven det ligger en skum och förtjusande grotta,
helgad åt dem av nymfernas släkt, som man kallar najader.
Skålar därinne man ser och dubbelörade krukor,
alla av sten, där de flitiga bin bereda sin honung.
Väldiga stå där av sten vävstolar, där nymferna väva
slöjor med vågornas skiftande glans, ett under att skåda.
Vatten där kväller alltjämt, och tvenne dörrar har grottan,
en, som vetter åt norr, för människor danad till ingång,
och emot söder en annan, en helig dörr, som beträdes
aldrig av människofot, men allenast av saliga gudar.
Här de styrde nu in, med nejden bekanta på förhand.
Skeppet rände på land och till halva sin längd uppå sanden
ilade upp av den fart, det med sådana roddare hade.
Männen stego på stranden i land från det toftade skeppet;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
