Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde Sången. Kampen vid skeppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken, från toppen sig lyft af den otillgängliga klippan,
far öfver slätten förföljande fram mot en annan af fåglar,
ilade bort ifrån dem jordskakande guden Poseidon.
Ajas, Oileus’ hurtige son, det tidigast märkte,
och han då talade strax till Ajas Telamonssonen:
»Ajas, då en af de högste förvisst, som bo i Olympen,
koimimit i siareskick och befallt oss att kämpa för skeppen, —
Kalchas försann det ej var, den fågelkunnige siarn,
ty jag bakifrån, just som han gick, de gudomliga stegen
såg af hans fötter och ben, och lätt är att gudarne känna,»
Ja, och nu märker jag ock på mig själf, hur hjärtat i bröstet
gripes af starkare lust än förut till att kämpa och strida,
och uti fötter och armar på mig det spritter af ifver,»
Honom svarade Telamons son, den väldige Ajas:
»Sålunda äfven på mig mina väldiga händer kring lansen
spritta, och väckt är mitt mod, och fötterna bägge därnere
vilja ej längre stå still, |och jag längtar att öga mot öga
kämpa mot Priamos’ son, den vildt framstormande Hektor.»
Sålunda föllo de ord, som de skiftade där med hvarandra,
fröjdade öfver det krigiska mod, som guden dem ingöt.
Men under tiden ock dem af achaierna eggade guden,
som voro längre bakom och vid skeppen hämtade andan.
Lemmarna domnade voro på dem af den mödande striden,
och deras hjärtan betogos af sorg, då de troerna sågo,
huru de strömmade in öfver väldiga muren i massa.
Tårarna runno dem ner ifrån ögonlocken vid synen,
ty de förväntade räddning ej mer. Men Poseidon ibland dem
trädde och bragte på fot utan möda falangerna starka.
Först han till Teukros och Leitos kom med sin bjudande maning,
så till Deipyros gick och Peneleos tappre och Thoas
samt till Meriones hän och Antilochos, krigarnes drottar,
och med bevingade ord till dessa han ställde sin maning:
»Blygens, argiviske piltar! Och jag, som på eder så säkert
litat, att kämpen I skullen som män och frälsa vår flotta!
Men om I svikten nu, o achaier, i rysliga striden,
ja, då är dagen kommen för oss att af troerna kufvas.
Ack, en förunderlig syn mina ögon få skåda, en ryslig,
sådan som aldrig min själ skulle vågat att hålla för möjlig:
troerna ryckande an mot vår flotta, fast eljest de alltid
buro som skyggaste hindar sig åt, som i villande skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
