Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde Sången. Kampen vid skeppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drottar som han för troernas ,här; och det meniga krigsfolk
följde då med, som när fåren i flock gå att dricka från betet,
följande gumsens fjät, och i hjärtat gläder sig herden:
så i Aeneas’ bröst sig storligen gladde hans hjärta,
då han såg krigarnes hop sig efterfölja i fjäten.
Nu kring Alkathoos’ lik de stormade löst på hvarandra
med långskaftade spjut, och kopparbrynjorna skrällde
rysligt i stridens tumult för de stötar, de gåfvo hvarandra.
Tvänne hjältar likväl där kämpade vildast af alla,
starka som krigets gud, Idomeneus själf och Aeneas,
fikande efter att sarga hvarann med den mordiska kopparn.
Hjälten Aeneas först mot Idomeneus slungade lansen,
denne dock var på sin vakt och för kopparlansen vek undan;
dallrande for den förbi och borrade spetsen i marken,
sedan förgäfves den flugit åstad ifrån seniga handen.
Därpå Idomeneus midt genom buken Oinomaos stötte,
splittrande brynjans plåt, och tarmarna föstes af udden
ut, och i stoftet han föll och famnade jorden med armen.
Ut ur den döde Idomeneus drog långskuggande lansen,
men han ej lyckades se’n att dessutom hans präktiga rustning
draga från skuldrorna af för mängden af flygande spjuten.
Ej voro längre så flinka hans knän, då det gällde att hastigt
hämta sin kastade lans eller väja för fiendens lansar;
därför på stället han stred och mot olycksdagen sig värjde,
sedan ej längre till flykt nog hurtiga voro hans fötter.
Där han nu steg för steg vek tillbaka, sin lans emot honom
sände Deifobos, hvilken bar hat sedan länge till hjälten;
dock han sköt miste igen och i stället Askalafos råkte,
son till drabbningens gud, och tvärs genom skuldran gick lansen,
så att i stoftet han föll och famnade jorden med armen.
Alldeles intet ännu den starke och rytande Ares
visste därom, att hans son hade stupat i väldiga striden,
utan han satt på Olympens höjd under gyllene skyar,
hämmad af Zeus’ förbud, och de andra odödlige gudar
sutto där äfvenväl, tillbakahållna från kriget.
Nu kring Askalafos’ lik de stormade löst på hvarandra.
Därvid Deifobos först på Askalafos blänkande hjälmen
ryckte utaf, men Meriones strax, lik hurtige Ares,
rände sitt spjut i hans arm med ett språng, och ut ur hans
händer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
