Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguandra Sången. Hektors död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rysligt af evige Zeus, sedan jämmer jag skådat otalig:
stupad sönernas rad och släpade bort mina döttrar,
salarna lagda i grus och sönernas ungdomsgemåler
ryckta af fiendehänder åstad och de jollrande barnen
slagna mot gatornas stenar ihjäl under stormningens fasor.
Då skall jag själf till slut, när en fiendes hugg eller spjutkast
tagit mig lifvet ur lemmarna bort med den mordiska kopparn,
sönderslitas af hundar som rof framför tröskeln af slottet.
Dessa, som hemma jag närt från mitt bord till att dörrarnia
vakta,
skola då framför min port som berusade ligga och galna,
sedan de druckit mitt blod. Ej »höfves det illa en yngling,
hvilken är fallen i strid, att ligga där sargad af spjuten;
ännu i döden är skönt, hvadhelst som synes på honom;
men när på mördade åldringens lik af hundarna skändas
både hans blygd och hans hvitnade skägg och hans bleknade
lockar,
ömkansvärdare lott kan ej timas de dödlige arma.»
Sålunda åldringen bad och med händerna upp af sitt hufvud
ryckte sitt hvitnade hår, men kunde ej Hektor beveka.
Klagande stod där hans moder jämväl under rinnande tårar,
duken af barmen hon ref, och (med handen bröstet hon framhöll,
och med bevingade ord hon gråtande talte till sonen:
»Hektor, mitt barn, haf for detta försyn och ömka din moder!
Räckte jag nånsin dig förr det sorgestillande bröstet,
kom då ihåg det, barn! Slå den mordiske mannen tillbaka
inifrån muren och ställ dig ej fram emot honom i tvekamp,
denne förfärlige! Dödar han dig, så skall hvarken jag arma
iå dig begråta på bår, du mitt skötes blomstrande telning,
eller din hemgiftsrika gemål, utan långt från oss båda
skall vid argivernas skepp ditt lik af hundarna ätas.»
Så under strömmande gråt de besvuro med ifriga böner
bägge sin älskade son, men kunde ej Hektor beveka,
utan Achilles han väntade in, som nalkades bålstor.
Såsom bland bergen en orm vid sin håla på vandraren väntar,
mättad af giftiga örter och fylld af den vildaste ilska;
blicken är ryslig att se, och han ringlar sig framför sm håla:
så i sitt outsläckliga mod ej ryggade Hektor,
hållande stödd sin blänkande sköld mot foten af tornet,
och med förbittring han talade så till sitt manliga hjärta:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
