11 med den praktiska jordbrukarens för den ekonomiska nyttan öppna blick — och vi komma då till ett helt annat resultat, som noga öfverensstämmer med det gamla ordspråket: »vill man ha en god häst, får man icke se på färgen.» Innan vi besvara frågan om hvilka raser vi böra hålla, skola vi först göra klart för oss huru många raser vi med fördel kanna hålla. Då vi icke taga med i räkningen s. k. afvelshönserier — hvilka merändels äro försedda med en massa raser för att kunna tillfredsställa olika kunders vidt skilda småk, fastän vi anse att äfven dessa borde hålla sig till en enda ras, men denna såsom specialitet — utan endast tänka oss hönsskötseln på dess rätta lats, nemligen såsom en gren af husdjursskötseln hos jordbru- karen, der den endast med fördel kan löna sig, så måste vi svara, att endast en ras bör hållas på egendomen. Detta under- lättar i betydlig grad skötseln, förminskar omkostnaderna och gör det möjligt att hålla rasen ren. Endast i det fall, att tupp endast hålles af en ras, eller att raserna hållas väl skilda på samma gång som tillräckligt utrymme finnes för dem kunna vi tillstyrka att hålla mer än en ras, men i alla händelser al- drig flere än två. Har man flere raser, blir skötseln dyr, om- kostnaderna stora och man har svårt att undvika korsningar de olika raserna emellan, hvilket, då det ej sker planmessigt och med den urskiljning och såkkännedom, som högst få kunna hafva anspråk på att ega, oftast lemnar en fullkomligt värdelös pro- dukt. Eandtmannen bör derför på sin egendom hålla en eller under vissa förhållanden högst två raser. Vi komma nu till besvarandet af frågan hvilka raser, som böra hållas och svaret derpå blir, att man skall utvälja den eller de raser, som visat sig kunna genom produktion väl betala foder- och skötselkostnaden, på samma gång som de böra vara här- diga nog att motstå vårt klimats fuktiga höstar och kalla vintrar. Bland de många raser, vi här ofvan angifvit, finnes en stor del. som äro "goda värpare eller köttdjur, men ofta, härstammande från ett mildare klimat, svåra att acklimatisera och sålunda öm- tåliga och lätt utsatta för sjukdomar, hvilka isynnerhet under uppväxttiden ej sällan förorsaka deras död. Erfarenheten här till dags har till fullo bevisat detta, hvilket äfven är den egent- liga orsaken till att de förut hållna spanska hönsraserna så små-. ningom utträngts af de mera härdiga italienska, hvilka vanligen gå under namnet Leghorn. Dessa, äfvensom Plymouth-Rocks äro försökta från landets sydligaste delar ända upp i Norrland och hafva öfver allt visat sig härdiga, och trefna samt lemnat en fullt tillfredsställande afkastning. Vi kunna derför med skäl för- orda de båda nämnda raserna, Leghorn och Plymouth- Rocks, såsom de för landtmannen mest passande att hålla, en af dem eller ock båda, under de vilkor vi härofvan angifvit. Dessa båda raser komplettera hvarandra i mycket och kunna derför, der