Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
Mildt lade han sin arm kring hennes smärta lif och drog henne
närmare intill sig.
Nu först märkte han, att stora tårar med våld trängde sig fram
mellan hennes sänkta ögonlock.
— Gråter ni, dyraste Eida?
En krampaktig snyftning skakade nu hennes späda kropp, under
det hon betäckte ansigtet med bägge händerna.
— O, säg, hvem gälla dessa tårar, hvem gäller er smärta?
— Min olycka, mitt tröstlösa elände, snyftade hon.
— Jag förstår er inte, Eida. Senast i förgår,» då en lycklig
slump lät mig finna er, försäkrade ni, att er barndom förflutit som
en vacker vårdag utan några sorgemoln på er lyckas himmel.
— Och jag talade då sanning. Men sedan dess har allt blifvit
så helt annorlunda.
— Hur skall jag tyda dessa edra ord, Eida?
— Min far har uppfostrat mig i klosterlik ensamhet. De i
Öfre våningen af vårt hus belägna rummen och trädgården voro den
verld, hvari jag hittills lefvat. Far, syster och en gammal
tjenarinna voro de enda menniskor, med hvilka jag hittills umgåtts. Min
far har en gång för alla strängeligen förbjudit mig att träda ut ur
denna trånga krets, och han har med ängslig vaksamhet sökt
förhindra, att jag skulle få se något främmande ansigte. Och likväl
har jag städse känt mig lycklig i denna min lilla verld. Min far
och syster voro mina vänner; de lärde mig älska det goda och sköna;
deras kärlek var solen i mitt lif.
— Och nu? inföll den unge mannen.
— A1H har nu med ens förändrats, svarade flickan. I förgår middag
var jag ensam hemma. Jag blickade genom fönstret ut i den klara,
solvarma luften, i hvilken brokiga fjärilar fladdrade af och an, blickade
ned på blommorna i trädgården, kring hvilkas kalkar bina surrade,
och då intogs mitt hjärta af en längtan, som dittills varit mig obekant,
en längtan, ack, så smärtsamt ljuf, att jag skulle velat gråta högt af
sällhet och på samma gång äfven af smärta. Då bultade någon på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
