Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
en hel verld af den högsta lycka strålat emot den sorgsna jungfrun,
dén blick, som tydligare och innerligare, än tusende ord skulle ha
förmått, tillropat henne:
— Eida, du är min, endast dig tillhör jag.
Och nu? Ja, nu hade den kalla, obevekliga döden förekommit
henne och i sin hemska famn slutit den, hvilken Eida betraktat som
sin egen.
Ju längre Eida såg på den älskade mannen, desto häftigare
blef hennes smärta, desto ymnigare flöto hennes tårar.
— Jag vill ej oroa dig i din graf, min älskling, hviskade hon
innerligt och sjönk å nyo på knä bredvid kistan.
Äfven hon var smittad af den ända se’n hedendomens dagar
kvarlefvande vidskepelsen, enligt hvilken man ej bör låta någon tår
falla på en död, ty denne skulle i så fall ej få någon ro i grafven.
Men vid ena ändan af katafalken, der Eida nu knäböjde,
lemnade hon sina tårar fritt lopp. Här behöfde hon ej söka hämma
dem, här behöfde hon ej bekämpa den häftiga smärta, som rasade i
hennes jungfruliga barm; för den stumme sofvaren fick hon klaga
ali sin sorg och smärta, och hon gjorde det i de mest rörande
ordalag.
Sedan steg hon åter upp och yttrade med darrande röst:
— Slumra ljuft, min dyre vän! Fastän jag är den, som stått
ditt hjärta närmast, är jag likväl här en främling, som ej har någon
rätt att vistas i detta rum.
Hon pressade hårdt ihop läpparne tör att hejda den tåreström,
som å nyo ville bryta fram ur hennes ögon.
— Derför har jag valt sjelfva spöktimmen för att bringa dig,
min älskade Ragnar, den sista afskedshelsningen. Farväl, min
älskling, och hvila i frid!
Eida hopknäppte sina händer och fäste med ett innerligt uttryck
sina tårdränkta ögon på baronens ansigte. Dervid mumlade hon:
— I jordens kalla sköte bor glömskan; men jag, hvars sorgliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
