- Project Runeberg -  Hjelten på Cuba / Förra delen /
200

(1898-1899) Author: Sten Ulfsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

200

jag har ju förändrat mig så mycket. Dessa fjorton år i fångenskap
och slafveri ha blekt mitt hår och böjt min kropp; jag är vid ej
fullt fyrtio års ålder redan en gammal man. Men du, min Anna,
är bara trettiotvå, du är ännu ung och blomstrande ... O, Gud, jag
törs inte alis tänka på det ögonblick, då jag träder inför dig; jag
tror, att jag då gråter som ett barn.

En krampaktig snyftning framträngde ur hans bröst;
glädjen öfver, hoppet om det snara återseendet öfverväldigade honom
nästan.

— Anna, min rara lilla Anna, hur lycklig skall du inte bli,
när du känner igen din Emil, som du säkerligen redan länge ansett
för död 1 Ändtligen, efter långa år af pröfningar och bekymmer
skall lyckans och kärlekens sol åter le mot dig, och det svär jag vid
Gud, min stackars hustru, du skall åter bli lefnadsglad och lycklig,
såsom du var, när du följde din Emil till hans anspråkslösa hem.
Och vårt barn, vår Maria, måste nu vara stora flickan, ty hon var
ju nära två år, när jag reste. O, himmel, skall jag kunna bära så
mycken lycka på en gång? Att återfå er bägge två, blir inte det
för mycket för mig, som lefvat fjorton långa år utan skymt af lycka
och kärlek?

Hvad hans hjärta klappade våldsamt! H|in kände det, som
skulle han mista andan.

— Ändtligen är jag åter hemma, jublade han. Herre Gud,
hur gerna vill jag inte glömma dessa fjorton svåra år, om jag bara
återfinner min lycka, om bara inte den under tiden sköflats!

Ju närmare han kom sin stuga, desto långsammare blef hans
gång. En sällsam beklämning ville bemäktiga sig honom, men
hvarför, det kunde han då rakt inte förstå. Hade han inte nu uppnått
sin längtans mål?

Då ryckte han liksom elektriserad till. Lyste det inte från
hans stuga ett klart ljus emot honom? Var det inte ett godt
förebud?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:41:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hpcuba/1/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free